Höjdpunkter från högsta domstolen 2024

”Four Gardens” (HD:s mål T 5171-23) – fråga om tillåtlighet av vinstutdelning och omfattning av s.k. 18:4-yttrande

Bakgrund

Victoriahem bildade 2007 ett helägt dotterbolag, Four Gardens AB, som skulle tillhandahålla boende i vissa bostadsrättsföreningar tjänster som t.ex. spa, restaurang och bio. Under 2008–2017 uppvisade Four Gardens negativt resultat och Victoriahem tillsköt årligen kapital. I februari 2018 beslutade bolagstämman i Four Gardens om vinstutdelning om 8,4 miljoner kr. Vid tidpunkten uppgick det fria egna kapitalet till 8,6 miljoner kr. Styrelsen hade i förvaltningsberättelsen i årsredovisningen angett att vinstutdelningen var försvarlig med hänsyn till de krav som verksamhetens art, omfattning och risker ställde på storleken av det egna kapitalet och med hänsyn till bolagets konsolideringsbehov, likviditet och ställning i övrigt. Victoriahem sålde därefter samtliga aktier i Four Gardens till en tredje part som fortsatte driva verksamheten. I maj 2022 försattes Four Gardens i konkurs. Konkursboet väckte talan om att vinstutdelningen skulle återbetalas.

Frågan i målet

Målet aktualiserar frågor om den s.k. försiktighetsregeln i 17 kap. 3 § andra stycket och om styrelsens skyldighet att upprätta ett motiverat yttrande enligt 18 kap. 4 § aktiebolagslagen.

HD:s bedömning

Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att en värdeöverföring, t.ex. en vinstutdelning, endast får genomföras om den framstår som försvarlig enligt försiktighetsregeln. Om en värdeöverföring skett i strid med försiktighetsregeln ska beloppet gå åter om mottagaren var i ond tro om att värdeöverföringen var oförsvarlig.

Ett av syftena med försiktighetsregeln är enligt HD att skydda bolagets borgenärer mot att bolaget försämrar sin ekonomiska ställning. Detta borgenärsintresse kan i allt väsentligt tillgodoses genom att styrelsen tar hänsyn till bolagets konsoliderings- och likviditetsbehov, ansåg HD.

Vidare, konstaterade HD, måste försiktighetsregeln antas fylla ändamålet att bolaget inte ska föra över värden till ägarna i så stor omfattning att de verksamhetsrisker som bolaget tar i allt väsentligt får täckas av andra, om riskerna realiseras. Däremot, menade HD, kan bedömningen av om värdeöverföringen är försvarlig normalt inte begränsas till det kommande verksamhetsåret, utan bör innefatta de överblickbara närmast kommande åren. En efterhandsbedömning av försvarligheten ska göras med utgångspunkt från den information som var tillgänglig för bolaget vid värdeöverföringen.

Vad sedan gäller betydelsen av styrelsens yttrande enligt 18 kap. 4 § aktiebolagslagen, konstaterade HD att det i och för sig anges att styrelsen, när vinstutdelning föreslås, ska upprätta ett motiverat yttrande om förslagets försvarlighet enligt försiktighetsregeln. Hur utförligt och detaljerat yttrandet ska vara får däremot bedömas i det enskilda fallet. Förekommer tveksamheter bör styrelsen, om den anser att det ändå finns ett vinstutdelningsutrymme, noggrant redovisa skälen för detta.

Styrelsens yttrande enligt 18 kap. 4 § aktiebolagslagen är, konstaterade HD, avsett att förbättra aktieägarnas möjlighet att fatta välgrundade utdelningsbeslut, men andra intressenter skyddas indirekt genom att de får en möjlighet att med utgångspunkt i yttrandet i efterhand utreda om erforderlig försiktighet har iakttagits av styrelsen. Föreskriften är därför enligt HD inte sådan att den kan åsidosättas ens om samtliga aktieägare samtycker; borgenärerna ges ju ett indirekt skydd. Vad däremot gäller yttrandets innehåll ansåg HD, att en enig aktieägarkrets kan bestämma över omfattningen av de upplysningar som styrelsen behöver lämna.

I det aktuella fallet innebar detta enligt HD följande: Det fanns inte något som påkallade särskild försiktighet vid vinstutdelningen; Four Gardens skulle efter 2017 enligt bolagets prognos bli ekonomiskt självbärande. Vidare bedömdes styrelsen i Four Gardens ha avgett ett yttrande enligt 18 kap. 4 §, men utan att det innehöll närmare motivering. Victoriahem hade dock rätt, att som ensam aktieägare avstå från att kräva närmare motivering. Någon återbäring av vinstutdelningen skulle därmed inte ske.

Att ta med sig:

Vid en bedömning om en värdeöverföring, t.ex. vinstutdelning, är försvarlig i enlighet med försiktighetsregeln ska även framtida prognosticerade intäkter kunna beaktas. Att bolaget fram till och med värdeöverföringstidpunkten inte har varit ekonomiskt självbärande är inte nödvändigtvis något som gör värdeöverföringen oförsvarlig.

Styrelsen är i och för sig skyldig att upprätta ett motiverat yttrande enligt 18 kap. 4 § aktiebolagslagen, men om samtliga aktieägare samtycker finns inget krav på vad det ska innehålla. Aktieägarna tar dock en risk om de förlitar sig på ett alltför kortfattat formulerat yttrande i de fall utrymmet för vinstutdelning är tveksamt, eftersom aktieägarna då får svårare att hävda att de var i god tro om att värdeöverföringen var olovlig vid ett eventuellt framtida krav på återbäring enligt aktiebolagens regel om detta.

”Förseningsavgiften” – fråga om förseningsavgift i konsumentkreditavtal (NJA 2024 s. 86)

Bakgrund

Konsumentombudsmannen (KO) väckte talan mot en bank, och hävdade att ett villkor om en förseningsavgift i bankens konsumentkreditavtal stred mot tvingande bestämmelser i inkassokostnadslagen och därför var oskälig enligt avtalsvillkorslagen. KO menade också att avgiften var oskälig och rubbade balansen mellan parternas rättigheter och skyldigheter.

KO yrkade därför att banken skulle förbjudas att använda avtalsvillkor som innebär att konsumenter måste betala en förseningsavgift vid sen betalning av kapital, ränta eller avgifter. KO begärde även att HD skulle höja vitesbeloppet om förbudet inte följdes.

Frågan i målet

Målet handlade om ett avtalsvillkor om förseningsavgift var oskäligt eller inte.

HD:s bedömning

HD konstaterade att förseningsavgiften inte omfattas av inkassokostnadslagens tillämpningsområde och därmed inte strider mot dess tvingande regler. Därför är villkoret om förseningsavgift inte oskäligt på den grunden enligt avtalsvillkorslagen. KO:s andrahandsgrund, att villkoret var oskäligt eftersom det rubbade balansen mellan parterna, prövades inte av HD.

Att ta med sig:

HD:s avgörande klargör att förseningsavgifter av det aktuella slaget inte omfattas av inkassokostnadslagens tvingande regler. Detta innebär att villkor om sådana avgifter inte automatiskt är oskäliga enligt avtalsvillkorslagen.

”Hökerums lånefordran”– fråga om i) avtalstolkning av en revers och ii) betydelsen av återvinning i konkurs för tredje mans infriade skulder (HD:s mål nr T 5438-23)”

Bakgrund

Två bolag (UE-bolagen) hade satt ned fordringar som bolagen hade på ett annat bolag (Hökerum) mot att Hökerum med motsvarande belopp satte ned fordringar som Hökerum hade på UE-bolagens ställföreträdare. UE-bolagen försattes därefter i konkurs. I konkursen återvanns UE-bolagens nedsättningar av fordringarna på Hökerum såsom en gåva från UE-bolagen.

Före konkursen hade företrädare för UE-bolagen å ena sidan och Hökerum å andra sidan, ingått låneavtal, benämnda reverser. Avtalen innebar att företrädarna fick lån av Hökerum. Som säkerhet överlämnade företrädarna pantbrev.

Hökerum och företrädarna upprättade en ny revers efter att företrädarna hade gjort vissa delbetalningar av lånen och UE-bolagens fordringar hade satts ned. Den nya reversen upprättades efter att UE-bolagen hade försatts i konkurs men innan UE‑bolagens nedsatta fordringar på Hökerum hade återvunnits. I denna nya revers angavs att den upprättades på grund av förändringar i lånevillkoren och att den ersatte de tidigare reverserna liksom att den angav ett nytt lånebelopp. Vidare angav den nya reversen att företrädarna som säkerhet pantsatte de redan pantsatta pantbreven som Hökerum alltså innehade.

Efter att företrädarna hade betalat det belopp som angavs i den senast upprättade reversen väckte de talan och yrkade att Hökerum skulle förpliktas att till dem utge pantbreven; eftersom företrädarna till fullo betalat skulden skulle pantbreven återlämnas.

Hökerum bestred yrkandet och yrkade genstämningsvis att företrädarna skulle betala vad Hökerum till följd av återvinningen återburit till UE-bolagens konkursbon. Enligt Hökerum hade företrädarna ställt säkerheten även för tidigare lån. Den senaste reversen innebar inte att de tidigare lånen ersattes.

Frågan i målet

Målet handlade främst om – och i så fall under vilka förutsättningar – en återvinning har betydelse för ett skuldförhållande mellan en borgenär och en konkursgäldenärs ställföreträdare.

HD:s bedömning

HD resonerade enligt följande. Om en konkursgäldenär betalat en tredjemanskuld direkt till borgenären och denna betalning återvunnits så medför som huvudregel en återvinning från borgenären att skulden mellan borgenären och tredjemannen inte anses infriad. Motsvarande bör gälla om en rättshandling i form av en eftergift av en fordran återvinns och eftergiften inneburit ett skuldinfriande till förmån för tredjeman. Det innebär i regel också att en säkerhet som lämnats för skulden fortsatt gäller. HD öppnade visserligen upp för att undantag till denna huvudregel kan förekomma, men ansåg inte något sådant vara för handen. Återvinningen skulle kunna ha riktats direkt mot företrädarna som även varit i ond tro om omständigheterna kring återvinningen.

Vad gäller frågan om den nya reversen uteslöt att företrädarna var betalningsansvariga för ett belopp motsvarande det belopp som återvunnits så avgjorde HD den genom avtalstolkning. Enligt HD framgick det varken av någon gemensam partsavsikt eller av den nya reversens ordalydelse att den helt skulle ersätta det skuldförhållande som uppkommit genom de tidigare lånen. Inte heller syftet med den nya reversen gav stöd för detta. Syftet med den nya reversen hade snarare varit att sammanfatta återstående skuld och justera villkoren.

Följaktligen fastslog HD att säkerheten i form av pantbreven var fortsatt gällande enligt den tidigare reversen samt att företrädarna skulle betala vad Hökerum till följd av återvinningen hade betalat till konkursboet.

Att ta med sig:

Borgensansvar gäller till dess den fordran för vilken borgensmannen iklätt sig ansvar rätteligen betalats. Om en betalning går åter och skulden finns kvar, kvarstår det ursprungliga borgensansvaret. Undantag till denna huvudregel kan förekomma men för att ett avtal mellan parterna ska förhindra att det ursprungliga borgensansvaret kvarstår torde det behöva framgå explicit av avtalet. Att ett nytt avtal upprättats räcker inte i sig.

”Två fullmakter” – fråga om en fullmakt har varit återkallad på föreskrivet sätt genom att fullmaktsgivaren utfärdat en ny fullmakt med inskränkt behörighet och om behörigheten enligt tidigare fullmakt kunnat göras gällande av tredje man (HD:s mål nr T 5880-23)

Bakgrund

Familjeakademin (bolaget) väckte talan mot staten genom Justitiekanslern om betalningsskyldighet. Parterna träffade en förlikning som innebar att staten skulle betala 250 000 kr till bolaget och som stadfästes av tingsrätten. Bolaget företräddes i målet av en advokat som hade gett in en fullmakt till rätten, utfärdad år 2013 av bolagets dåvarande ställföreträdare.

Inför undertecknandet av förlikningsavtalet begärde staten att advokaten skulle komma in med en ny fullmakt som var undertecknad av behörig firmatecknare. Bolaget hade vid denna tidpunkt nya ställföreträdare. Den nya fullmakten var likalydande med den tidigare med undantaget att den nya fullmakten inte gav advokaten ”rätt att motta och kvittera medel, handlingar och annan egendom”. Regeringen gav därefter Kammarkollegiet i uppdrag att betala förlikningsbeloppet till advokatbyråns klientmedelskonto.

Bolaget ansåg att betalning inte hade skett med befriande verkan genom betalningen till advokaten, eftersom fullmakten dels inte var utfärdad av alltjämt behörig företrädare, dels hade återkallats av bolaget. I vart fall borde staten ha förstått att bolaget haft för avsikt att ersätta den först utställda fullmakten med den andra och att betalning skulle ske direkt till bolaget. Bolaget väckte därför talan om att statens betalningsskyldighet för förlikningsbeloppet skulle fastställas.

Frågan i målet

Frågan Högsta domstolen hade att pröva var vad som krävs för att tredje man, i det här fallet staten, inte ska kunna göra gällande en fullmakt mot fullmaktsgivaren, i det här fallet bolaget.

HD:s bedömning

Högsta domstolen konstaterade

1. att den som hade undertecknat den första fullmakten avträtt som ställföreträdare inte innebar att den första fullmakten hade förlorat sin verkan,
2. att det inte var angivet i den nya fullmakten att den tidigare fullmakten inte skulle gälla, och
3. att bolaget inte hade meddelat staten att den första fullmakten inte gällde.

Med anledning av dessa omständigheter ansåg Högsta domstolen att den först lämnade fullmakten inte hade återkallats av bolaget. Trots detta kunde behörigheten enligt den tidigare fullmakten inte göras gällande av staten, eftersom staten borde ha förstått att det var bolagets avsikt att begränsa fullmäktigens behörighet genom den nya fullmakten. Slutsatsen var därför att staten alltjämt var betalningsskyldig för förlikningsbeloppet; betalningen till advokaten befriade inte staten från skulden.

Att ta med sig:

Rättsfallet visar betydelsen av tydlighet och noggrannhet i hanteringen av fullmakter. När en ny fullmakt utfärdas som ändrar eller begränsar tidigare behörighet, är det avgörande att alla berörda parter, inklusive tredje man – i detta fall staten – är medveten om dessa förändringar. HD:s avgörande understryker vikten av att kommunicera och dokumentera sådana ändringar tydligt för att undvika missförstånd och rättsliga tvister. Dessutom belyser det ansvaret hos tredje man att noggrant granska och förstå de fullmakter tredje man förlitar sig på vid transaktioner.

”Möbelvaruhuset i Boden”– fråga om plötslig och oförutsedd skada enligt företagsförsäkringsvillkor (NJA 2024 s. 52)

Bakgrund

Taket på ett möbelvaruhus i Boden rasade ihop, vilket ledde till totalförstörelse av butiksdelen och den egendom som fanns där. Fastighetsägaren hade en kombinerad företagsförsäkring. Tvisten gällde om fastighetsägaren hade rätt till försäkringsersättning enligt försäkringen. Fastighetsägaren menade att raset berodde på en felaktig konstruktion och att det innebar en plötslig och oförutsedd skada vilket skulle ersättas genom allriskmomentet i försäkringsvillkoren, medan försäkringsbolaget menade att det var snölasten på taket som var orsaken till raset och det var en skada som var undantagen från allriskmomentet. Försäkringsbolaget menade därtill att det inte var fråga om en plötslig och oförutsedd skada.

Frågan i målet

Frågan i målet var vad som skulle anses vara en plötslig och oförutsedd skada enligt försäkringsvillkoren.

HD:s bedömning

HD betonade inledningsvis, likt HD gjort i andra domar i närtid, vikten av att tolka försäkringsvillkor utifrån deras ordalydelse, systematik och syfte. Vid oklarheter kan andra faktorer som villkorets syfte och rimlighet beaktas. HD påpekade särskilt att försäkringstagaren har bevisbördan för att villkor som reglerar försäkringsavtalets omfattning är tillämpliga, medan försäkringsbolaget har bevisbördan för undantag. Slutligen framhöll HD att försäkringsrätten, i motsats till skadeståndsrätten, använder den s.k. huvudorsaksläran för att avgöra vilken orsak som är den huvudsakliga och därmed styrande för vilken försäkring som ska täcka skadan. Utredningen i målet visade att det var bristande byggnadskonstruktion som var den huvudsakliga orsaken till raset.

Försäkringsbolaget argumenterade för att det som framgick av grundmomentet inte kunde omfattas av allriskmomentet. HD fann att försäkringsvillkoren snarare talade för motsatsen; i allriskmomentet fanns det ett uttryckligt undantag för skada från vind, något som också fanns i grundmomentet under stormvind. Utan detta undantag i allriskmomentet skulle skada från vind som understeg storm kunna vara ersättningsbar. Motsvarande undantag i allriskmomentet fanns inte för snölast. Allriskmomentet var därför tillämpligt på skadan.

HD prövade sedan frågan om skadan var plötslig och oförutsedd, i enlighet med allriskmomentet. Att skadan ska vara ”plötslig” innebär enligt HD att det är själva händelseförloppet som leder till skada som ska vara plötslig – det ska alltså inte gå att förhindra händelseförloppet. Takets ras och skadan ansågs vara omedelbara. Avseende förutsebarhet räcker det att det inte i någon rimlig mening skulle vara möjligt att förutse, och således inte något absolut krav på att ingen måste kunnat förutse skadan. Utredning visade att ingen hos fastighetsägaren hade varit medveten om den bristande konstruktionen: Det var inte något som hade varit synbart för blotta ögat, arbete hade utförts av en utomstående entreprenör som totalentreprenör (alltså med ansvar för både funktion och utförande) och besiktningar hade utförts utan anmärkning. Sammantaget var det därför inte möjligt för fastighetsägaren att förutse skadan.

HD fastställde därför hovrättens domslut och bekräftade att skadan omfattades av försäkringens allriskmoment.

Att ta med sig:

Avtal, och då särskilt försäkringsavtal, ska tolkas systematiskt och tolkningen ska ge en förnuftig och rimlig reglering. Med ”plötslig” avses själva händelseförloppet som leder till skadan, inte eventuella bakomliggande orsaker till händelseförloppet (bristande konstruktion). Vid prövningen av förutsebarheten är det vad som är förutsebart i stunden för skadan som är relevant, inte en prövning av vad som i efterhand menas skulle vara förutsebart.

’’Kylbaffeln’’ – fråga om lokalhyresgäst har skyldighet att reklamera vid brist i nyttjanderätten (HD:s mål nr Ö 873-24)

Bakgrund

En s.k. kylbaffel (del av ventilationssystemet) hade släppt från taket i en butikslokal, vilket orsakade vattenspridning och skador på bl.a. hyresgästens varor och inventarier, med följden att intäkter uteblev för hyresgästen. Hyresgästens försäkringsgivare betalade ut försäkringsersättning till hyresgästen och framställde, med grund i hyresvärdens ansvar enligt reglerna i 12 kap. jordabalken, regresskrav mot hyresvärden. Hyresvärden invände att hyresgästen inte hade reklamerat i skälig tid och att rätten till skadestånd därför fallit bort.

Frågan i målet

Målet gällde frågan om en lokalhyresgäst har en reklamationsplikt vid brist i nyttjanderätten.

HD:s bedömning

HD konstaterade att det i och för sig finns en allmän princip om skyldighet att reklamera vid kontraktsbrott, men att det inte innebär att det är en för alla fall gällande regel om reklamationsplikt. Hänsyn behöver, enligt HD, tas till vilket rättsområde det är fråga om.

För just hyresavtal avseende fast egendom, inklusive lokalhyra, gäller ett specialanpassat och detaljrikt regelsystem som ger uttryck för intresseavvägningar mellan hyresvärd och hyresgäst. Därför finns enligt HD anledning att vara försiktig med att låta reglerna kompletteras av allmänna rättsprinciper. Med argumentet att hyresavtalets särdrag och lagstiftningens utformning talar mot att en hyresgäst ska vara skyldig att reklamera för att bibehålla sin rätt till skadestånd vid brist i nyttjanderätten ansåg HD att det inte ska gälla en reklamationsskyldighet för hyresgästen vid brister i nyttjanderätten.

Att ta med sig:

Det finns inte någon skyldighet för en lokalhyresgäst att reklamera vid brist i nyttjanderätten. Det är således något som både hyresvärdar, hyresgäster och deras försäkringsgivare bör ta med sig från avgörandet.

”Frölunda Café”– Återvinning i konkurs. Värdeersättning enligt 4 kap. 14 § konkurslagen har bestämts utifrån värdet vid återvinningsmålets avgörande och inte utifrån värdet vid tidpunkten för den återvunna rättshandlingen (NJA 2024 s. 150)

Bakgrund

Frölunda Café AB var franchisetagare till Le Croissant i Sverige AB och bedrev caféverksamhet i en lokal som hyrdes i andra hand av Le Croissant.

Genom en dom i mitten av mars 2018 förpliktades Frölunda Café att betala knappt 600 000 kr avseende förfallna hyror och rättegångskostnader till Le Croissant. Efter domen träffade parterna en förlikning genom vilken Le Croissant förvärvade den verksamhet som Frölunda Café bedrev i lokalen.

Verksamheten innefattade franchise- och hyresavtalen med Le Croissant samt lager och inventarier. I avtalet angavs att Le Croissant hade fordringar på Frölunda Café på drygt en miljon kr och att Frölunda Café hade ett mindre motkrav. Genom avtalet reglerades parternas krav mot varandra och avtalsförhållandet upphörde. Kort därefter försattes Frölunda Café i konkurs.

Konkursboet väckte talan om återvinning mot Le Croissant och menade att förlikningsavtalet utgjorde en betalning av en skuld som ska gå åter till konkursboet enligt konkurslagen, och att Le Croissant skulle utge värdet av det Le Croissant hade övertagit genom avtalet. Le Croissant bestred talan.

Såväl tingsrätten som hovrätten konstaterade att förlikningsavtalet innefattade betalning av en skuld som ska gå åter enligt konkurslagen. Eftersom den egendom som hade tagits över enligt förlikningsavtalet inte längre fanns i behåll, fann både tingsrätten och hovrätten att Le Croissant skulle utge ersättning för egendomens värde till konkursboet.

Frågan i målet

Frågan Högsta domstolen hade att ta ställning till var om ersättningen för egendomens värde ska bestämmas utifrån dess värde vid tidpunkten för förlikningsavtalet eller värdet vid tidpunkten för återvinningsdomen.

HD:s bedömning

Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att huvudregeln vid återvinning i konkurs är att den egendom som gäldenären har utgett ska bäras åter till konkursboet. I vissa situationer ska återvinningssvaranden, i stället för att återbära egendomen, betala ersättning för dess värde. Så är fallet om egendomen inte finns i behåll. Vidare, konstaterade HD, kan återvinningssvaranden medges att utge ersättning i egendomens ställe om det skulle medföra en betydande olägenhet att återbära egendomen. Värdeersättningen avser ersättning för den egendom som inte kan eller ska återbäras och ska bestämmas till ett belopp i pengar motsvarande egendomens värde.

Vidare anförde HD, med hänvisning till att huvudregeln just är att den aktuella egendomen ska återbäras, att HD i tidigare praxis hade uttalat att det är följdriktigt att ersättningen – i de fall där det är möjligt – bestäms till värdet vid tidpunkten för återvinningsdomen. Det innebär att konkursboet – på samma sätt som vid återbäring av själva egendomen – gynnas av en prisökning på den aktuella egendomen, men å andra sidan missgynnas vid ett prisfall.

Det finns dock ett utrymme för att i vissa situationer tillämpa en annan värdetidpunkt än tiden för återvinningsdomen. Av HD:s tidigare praxis framgår, konstaterade HD, att om värdet på t.ex. aktier har gått ned på grund av åtgärder som återvinningssvaranden vidtagit med avseende på aktiebolagets substans, kan det medföra att aktierna inte längre anses utgöra likvärdig, återbäringsduglig egendom och att ersättning måste utges enligt ett värde vid en tidpunkt som ligger före återvinningsdomen. I förarbetena anges, noterade HD, att om egendomen har gått förlorad och krav på ersättning trätt i stället, ska ersättningen beräknas efter värdet vid tiden för förlusten.

Mot den bakgrunden slog Högsta domstolen fast att värdeersättningen som utgångspunkt ska bestämmas utifrån värdet vid tiden för återvinningsdomen.

I det aktuella fallet konstaterade HD att utredningen inte gav stöd för att det i anslutning till förlikningen hade inträffat något som skulle ha föranlett att egendomen då hade gått förlorad eller att Le Croissant vid den tidpunkten hade vidtagit någon åtgärd med avseende på egendomen som motiverade att värdeersättningens storlek bestämdes utifrån värdet vid förlikningen. Inte heller i övrigt hade det framkommit något som skulle ge skäl till detta.

Värdeersättningens storlek skulle därför i det aktuella fallet bestämmas utifrån egendomens värde vid tidpunkten för återvinningsmålets avgörande. Eftersom parterna hade varit överens om att egendomen vid den tidpunkten hade saknat värde, skulle Le Croissant inte utge någon ersättning till konkursboet.

Att ta med sig:

För det fall det är aktuellt att yrka värdeersättning vid återvinning i konkurs är utgångspunkten att det är värdet på egendomen vid återvinningsmålets avgörande som ska ersättas. Det är därför viktigt för konkursboet att redan före ansökan om stämning göra en bedömning av vilken värdeutveckling egendomen kan få under tiden återvinningsmålet pågår. Detta för att ta ställning till vilket belopp som ska yrkas och även för att göra en bedömning om det över huvud taget är värt att väcka en talan om återvinning.

Även för en återvinningssvarande är det viktigt att göra en adekvat bedömning av värdeutvecklingen på egendomen. Bedöms vädret på egendomen öka fram till dagen för dom är riskexponeringen betydligt större än om värdet bedöms minska eller helt upphöra.

”Branschutlåtandet”– fråga om utlåtande om branschpraxis utgör ett rättsutlåtande eller bevis (HD:s mål nr T 5269-23)

Bakgrund

Mellan en köpare och en säljare av virke förelåg tvist. I målet aktualiserades frågor om när köparen borde ha undersökt varorna och om reklamationen skett inom skälig tid efter det att köparen märkt eller borde ha märkt felen. I Högsta domstolen uppkom även frågan om säljaren skulle tillåtas åberopa ett utlåtande om branschpraxis från Svenskt Trä. Utlåtandet innehöll uttalanden om ett visst handlingsmönster inom träindustribranschen och dess rättsliga konsekvenser.

Köparen invände att utlåtandet utgjorde ny bevisning som inte tidigare hade åberopats, varför det inte skulle tillåtas i Högsta domstolen. Köparen påpekade dessutom att handlingen gavs in till hovrätten under huvudförhandlingen och då åberopades som ett rättsutlåtande.

Säljaren gjorde gällande att utlåtandet inte utgjorde ett bevis utan ett rättsutlåtande om god affärssed.

Frågan i målet

Högsta domstolen hade dels att besluta om utlåtandet utgjorde bevis, dels om säljaren i så fall skulle tillåtas åberopa det.

HD:s bedömning

Hösta domstolen kvalificerade utlåtandet från Svenskt Trä som ett bevis eftersom utlåtandet innehöll påståenden om branschpraxis som därmed kan tjäna som bevisning om sakförhållanden.

HD konstaterade att enligt rättegångsbalkens regler får ny bevisning inte åberopas i Högsta domstolen om den inte lagts fram i lägre instans, såvida inte giltig ursäkt finns. I hovrätten åberopade inte säljaren utlåtandet som bevisning, vilket skapade en otydlighet om utlåtandets kvalificering. Hösta domstolen konstaterade vidare att hovrätten borde ha undanröjt denna oklarhet. Eftersom hovrätten inte hade tillmätt utlåtandet någon betydelse som bevisning ansåg dock Högsta domstolen att hovrättens dom inte hade påverkats av detta.

Avslutningsvis konstaterade Högsta domstolen att säljaren inte hade anfört någon giltig ursäkt för att inte ha åberopat utlåtandet som bevis i de lägre instanserna och utlåtandet fick därför inte åberopas som bevisning i Högsta domstolen.

Att ta med sig:

Det är vanligt att det i avtalstvister uppkommer frågor som inte är tydligt reglerade i avtalen varför branschpraxis kan vara nödvändigt för utfyllnad eller tolkning av avtalen. Det är därför viktigt att ha i åtanke att branschpraxis i regel utgör en sakomständighet som det ska föras bevisning om och därmed inte får föras in sent i en pågående domstolsprocess i form av ett rättsutlåtande. Det ankommer på domstolen att avgöra om ett visst åberopat dokument är att kvalificera som ett rättsutlåtande eller som ett bevismedel. Som part bör man därför vara uppmärksam på vad för dokument som åberopas i ett sent skede i processen och uppmärksamma domstolen på eventuella oklarheter kring ett dokuments rättsliga karaktär.

”Strukturen” – skadeståndsansvar vid skatterådgivning, särskilt frågan om betydelsen av uppdragsgivarens risktagande och riskmedvetenhet (NJA 2024 s. 445)

Bakgrund

Två privatpersoner (”Uppdragsgivarna”) ägde ett bolag (”Bolaget”) och anlitade en känd revisionsfirma för skatterådgivning (”Skatterådgivaren”). En struktur upprättades som innebar att Bolaget betalade licensavgifter till ett engelskt bolag, vilket i sin tur överförde medel till konton i Luxemburg som tillhörde Uppdragsgivarna via kapitalförsäkringar.  Skatteverket underkände sedermera upplägget och beslutade att medlen skulle beskattas som lön, vilket ledde till att Uppdragsgivarna påfördes skatt och avgifter. Skatteverkets beslut innebar betydande ekonomiska konsekvenser för Uppdragsgivarna, som menade att de hade agerat i god tro i förlitan på den rådgivning de fått från Skatterådgivaren.

Uppdragsgivarna yrkade att Högsta domstolen skulle förplikta Skatterådgivaren att betala skadestånd motsvarande de skatter och avgifter de hade påförts. Uppdragsgivarna menade att Skatterådgivaren genom vårdslös rådgivning hade orsakat dem skada och att Skatterådgivaren inte hade upplyst dem om riskerna med strukturen. Uppdragsgivarna menade att de hade förlitat sig på Skatterådgivarens expertis och att de inte hade blivit tillräckligt informerade om de potentiella skattemässiga konsekvenserna av det föreslagna upplägget. De ansåg att Skatterådgivaren hade en skyldighet att säkerställa att de var fullt medvetna om riskerna och att rådgivningen skulle ha varit mer noggrann och omfattande.

Skatterådgivaren invände att den aktuella rådgivningen, med beaktande av Uppdragsgivarnas eget agerande och risktagande, inte hade varit vårdslös.

Frågan i målet

Frågan i Högsta domstolen handlade om under vilka förhållanden en skatterådgivare kan bli skadeståndsskyldig för sin rådgivning och vilken betydelse uppdragsgivarnas eget risktagande och riskmedvetenhet i så fall har.

HD:s bedömning

HD konstaterade inledningsvis att en rådgivare gentemot sin uppdragsgivare på kontraktsrättslig grund bär ansvar för skada som orsakats av rådgivningen. Med hänvisning till HD:s tidigare praxis konstaterade domstolen att när uppdraget aktualiserar rättsliga frågeställningar ansvarar rådgivaren för att de råd som han eller hon lämnar har ett tillräckligt stöd. Det innebär att aktsamhetsbedömningen främst får riktas in mot rådgivarens metod och om rådgivaren har varit tillräckligt omsorgsfull i sin analys. Det avgörande är inte enligt HD om rådgivarens uttalande står sig vid en senare prövning, utan om rådgivaren har grundat sina bedömningar på en fackmässig undersökning av rättsläget.

HD konstaterade också att Högsta domstolen i sin egen praxis har behandlat hur en uppdragsgivares risktagande och riskmedvetenhet ska beaktas när det gäller att bedöma en rådgivares aktsamhet. I det fall råd söks för vilka åtgärder uppdragsgivaren har att välja mellan finns enligt HD sällan något risktagande, men det kan förekomma att uppdragsgivaren ger rådgivaren sådana instruktioner eller annars agerar på ett sådant sätt, att det står klart att uppdragsgivaren är beredd att ta risker.

Hur rådgivarens kontraktsrättsliga ansvar i och för sig ska vägas mot en uppdragsgivares risktagande och riskmedvetenhet behöver däremot enligt HD bedömas från fall till fall.

I det aktuella fallet ansåg Högsta domstolen att det å ena sidan måste ha stått klart för Skatterådgivaren att de obeskattade medel som fördes utomlands skulle bli beskattade som inkomst av tjänst, om de rätta förhållandena blev kända för Skatteverket. Detta innebar i sig att rådgivningen som Skatterådgivaren utförde hade stora brister.

Å andra sidan ansåg Högsta domstolen också, att Uppdragsgivarna måste ha förstått att det fanns påtagliga risker med upplägget, eftersom medel fördes ut ur deras bolag utan att beskattas och att de själva tillfördes betydande belopp som inte beskattades.

Trots att bristerna i Skatterådgivarens rådgivning var stora ansåg Högsta domstolen vid en samlad bedömning att Uppdragsgivarnas egen riskmedvetenhet och eget risktagande medförde att den bristfälliga rådgivningen inte var skadeståndsgrundande.

Att ta med sig:

Högsta domstolens dom inskärper vikten av att uppdragsgivare är medvetandegörs om riskerna vid skatteplanering och att deras egen riskaptit kan påverka bedömningen av en rådgivares ansvar. Även om rådgivningen har stora brister, kan uppdragsgivarens medvetenhet om riskerna leda till att skadeståndsansvar inte anses föreligga.

För rådgivare är det därför viktigt att dokumentera och kommunicera potentiella risker och konsekvenser av de råd som ges, för att undvika missförstånd och rättsliga tvister. För den som anlitar rådgivare är det viktigt att inte enbart förlita sig på lämnad rådgivning utan att också göra en egen bedömning, riskvärdering och, vid behov, söka ytterligare rådgivning.

”Flyttstädningen”– fråga om när en skadelidande har rätt att kräva ersättning från en skadevållare för en betalning som gjorts till följd av skada och som har betalats enligt förlikning med tredje man (HD:s mål nr T 1247-23)

Bakgrund

En säljare av en fastighet anlitade ett städföretag för flyttstädning inför köparnas tillträde. Efter tillträdet upptäckte köparna en vattenskada vid tröskeln mellan ett badrum och ett angränsande rum. Köparna krävde ersättning från säljaren för vattenskadan. Parterna kom, efter viss diskussion, överens om en förlikning som innebar att säljaren skulle ersätta köparna för skadan.

Säljaren riktade därefter krav mot städföretaget motsvarande det belopp som erlagts enligt förlikningsavtalet. Säljaren menade att skadan uppstått under flyttstädningen och att skadans storlek för henne motsvarade det belopp som hon hade betalat till köparna.

Städföretaget motsatte sig kravet med hänvisning till att eventuellt skadestånd borde beräknas utifrån åtgärdskostnaden och att det inte fanns någon utredning som visade att det begärda beloppet motsvarade den ekonomiska skadan.

Frågan i målet

HD meddelade prövningstillstånd för att bedöma frågan om under vilka förutsättningar en skadelidande kan få ersättning från en skadevållare för en betalning gjord enligt ett förlikningsavtal med tredje man.

HD:s bedömning

Som huvudregel har den skadelidande bevisbördan för både förekomsten och omfattningen av en skada samt för det orsakssamband som skadeståndstalan grundas på. När en ersättning enligt ett förlikningsavtal förs vidare konstaterade HD att det krävs att den som har erlagt betalning kan visa dels att det finns en skadeståndsskyldighet, dels att beloppet är skäligt. HD noterade också att en skadelidande har en allmän skyldighet att begränsa sin skada.

I aktuellt fall kunde säljaren visa att skadan hade uppstått under flyttstädningen och alltså var något som säljaren ansvarade för i förhållande till köparna. Vidare fanns det utredning som visade att kostnaderna för att åtgärda skadan troligtvis var högre än det belopp som hade betalats enligt förlikningsavtalet.

I den situationen menade HD att det inte kan krävas att kravet som köparna framställt mot säljaren prövas i domstol. Tvärtom var det, med hänsyn till säljarens plikt att begränsa sin skada, rimligt att frivilligt betala ett lägre belopp för att undvika en domstolsprocess.

Sammanfattningsvis kom HD till slutsatsen att säljaren hade rätt till ersättning från städföretaget för den ersättning säljaren frivilligt hade betalat till köparna, eftersom städföretaget hade orsakat skadan och beloppet var lägre än det troliga utfallet vid en domstolsprövning.

Att ta med sig:

Det är möjligt att föra vidare ett skadeståndskrav som ersatts genom en förlikningsuppgörelse. Det är dock viktigt att skadeståndsskyldigheten i sig är utredd och att det också finns utredning som visar att förlikningsersättningen står i proportion till den ersättningsskyldighet som hade kunnat bli aktuell vid en rättslig prövning.