Även fråga om bevisbördans placering i försäkringsmål.
Högsta domstolen (HD) anser att ett takras till följd av fel i byggnadskonstruktionen och att snö under två veckors tid ansamlats på det ändå utgör en plötslig och oförutsedd skada i försäkringsrättslig mening. Det framgår av ett nytt avgörande i ett försäkringsmål rörande ersättning där ett tak rasat in till följd av tyngden av snön på taket. I domen gör HD en utförlig beskrivning av innebörden av att en skada är plötslig och oförutsedd. Härvid konstaterar HD att en plötslig skada innebär att själva skadeförloppet är momentant, det vill säga att det inte går att förhindra skadeförloppets utveckling eller omfattning. Eftersom skadorna i målet uppstod omedelbart till följd av raset var skadan plötslig. HD upprepar även tidigare praxis beträffande vad som avses med att en skada är oförutsedd och konstaterar att det inte ska tolkas så som att ingen faktiskt ska ha förutsett skadan. I stället ska det förstås som att skadan i någon rimlig mening inte har varit möjlig att förutse. HD förklarar vidare att även omständigheter som blivit kända under försäkringstiden ska beaktas. Bedömningen ska enligt HD göras objektiverat utifrån vad som typiskt sett är möjligt att förutse. Således konstaterar HD i domen att skadan till följd av takraset var oförutsedd eftersom den bristande bärförmågan inte var möjlig att upptäcka med blotta ögat och att det vid tidigare besiktning av byggnaden inte framkommit någon omständighet som tydde på att byggnadskonstruktionen var bristfällig. Inte heller hade det visats att vare sig tidigare eller nuvarande företrädare eller arbetsledning för fastighetsägaren hade kännedom om den bristande konstruktionen.
I domen upprepar HD även tidigare praxis för hur bedömningen av bevisbördans placering i försäkringsmål bör göras. Praxis visar att bevisbördan ofta har placerats så att försäkringstagaren har bevisbördan för omständigheter som medför att villkoren som reglerar försäkringsavtalets omfattning är tillämpliga medan försäkringsföretaget har bevisbördan för förhållanden som gör villkor om undantag tillämpliga. I enlighet med praxis upprepar HD emellertid att även om en sådan fördelning är utgångspunkten bör domstolen också beakta sådana faktorer som typiskt beaktas vid fördelning av bevisbördan i tvistemål, däribland parternas möjlighet att säkra bevisning. Av domskälen framgår att HD i aktuellt mål ändå lagt bevisbördan för undantagsvillkoren, såsom bristande snöskottning eller försummelse i underhåll, på försäkringsföretaget. Eftersom försäkringsföretaget inte hade bevisat de omständigheterna avfärdade HD försäkringsföretagets invändningar i de avseendena.
HD:s dom ligger i linje med vad hovrätten hade kommit fram till. HD fastställde således hovrättens domslut och gav fastighetsägaren rätt. Intressant är dock att såväl hovrättens som HD:s domar går tvärt emot hur tingsrätten bedömde initialt. I tingsrätten fick försäkringsföretaget rätt eftersom tingsrätten menade att fastighetsägaren hade brustit i underhållet genom att man i samband med en tilläggsisolering som gjorts fem år innan raset inte hade vidtagit några åtgärder för att kontrollera takets bärkapacitet. Inte heller hade man förstärkt taket. På så sätt ansåg tingsrätten att det inte hade varit oförutsett att taket, som till följd av snön var överbelastat, rasade in. Tingsrätten tillade även att man inte heller bedömde skadan som plötslig eftersom snö ansamlats på taket under två veckors tid.
Vi anser att domen är viktig och ger vägledning kring såväl hur försäkringsvillkor bör utformas och tolkas som vilken bevissäkring som bör ske vid ett försäkringsfall. Vi rekommenderar därför att man läser domen.
