Inför det nya året kan det vara intressant att se vilka lärdomar som kan dras från Högsta domstolens (HD) avgöranden från 2023. Lindahls tvistlösningsgrupp har därför summerat några av förra årets mest intressanta rättsfall. Sist i varje referat anges vad man kan ta med sig i praktiken.
-
Försäkringsrätt
”Mösseberg II” – fråga om bland annat direktkravsrätt och verkan av tidigare dom avseende samma händelse (NJA 2023 s. 680)
En brand bröt ut under pågående renoveringsarbete på en kulturbyggnad på Mössebergs kurortshotell. Skadornas storlek uppgick till 25 miljoner kronor. Fastighetsägarens försäkringsbolag bekostade återställandet av byggnaden efter branden och väckte sedan en regresstalan mot byggfirman som utfört renoveringsarbetena. Talan återkallades dock. Byggfirman väckte talan mot sitt försäkringsbolag och krävde att försäkringsbolaget skulle betala cirka tio miljoner kronor ur byggfirmans ansvarsförsäkring (jfr Mösseberg I NJA 2016 s. 737). Enligt den tidigare domen saknade byggfirman rätt till ersättning ur sin ansvarsförsäkring eftersom bolaget inte styrkt någon skada till följd av branden. Domen vann laga kraft och byggfirman gick därefter i konkurs.
Fastighetsägarens försäkringsbolag (”Direktkravställaren”) väckte därefter talan med ett direktkrav mot byggfirmans försäkringsbolag (”Ansvarsförsäkringsgivaren”) och yrkande att försäkringsbolaget skulle betala tio miljoner kronor. I det nu aktuella målet hade HD att pröva dels vilken betydelse en tidigare dom har i förhållande till en talan från Direktkravställaren mot Ansvarsförsäkringsgivaren avseende samma händelse, dels frågor om tolkning av villkor om undantag från försäkringen vid grov vårdslöshet respektive medvetet risktagande från den försäkrades sida.
HD konstaterade att huvudregeln beträffande direktkravsrätt vid den försäkrades konkurs är att den skadelidande har samma rätt till försäkringsersättning som försäkringsavtalet ger den försäkrande. Det går att göra undantag från denna huvudregel om annat följer av lag eller försäkringsvillkor. En eventuell förlust av rätt att framställan krav för den försäkrade träffar därmed även en skadelidande som framställer ett direktkrav.
HD kom fram till att den tidigare domens betydelse i situationen när den försäkrade gått i konkurs är inskränkt till den s.k. bevisverkan som domen har. HD var därför inte bunden av rättskraften i den tidigare domen. Direktkravställaren kunde därför rikta direktkrav mot Ansvarsförsäkringsgivaren. Den tidigare domen hade dock bevisverkan vid bedömningen av om byggfirman uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfall.
Vid tolkning av det aktuella försäkringsvillkoret och vid bedömningen av om byggfirman genom grov vårdslöshet eller medvetet risktagande orsakat försäkringsfallet, kom HD fram till att byggfirman varit grovt vårdslös vid utförandet av sitt renoveringsarbete på kulturbyggnaden. Undantagsvillkoret avseende grov vårdslöshet var därmed tillämpligt och försäkringen gällde därför inte. Direktkravställaren saknade därmed rätt till sitt direktkrav från Ansvarsförsäkringen.
Att ta med sig: Från den aktuella domen kan man ta med sig att det numera finns ytterligare undantag till huvudregeln om att den skadelidande ska ha samma rätt till försäkringsersättning som den försäkrade. Den skadelidande är, utöver undantag i lag och försäkringsvillkor, inte heller avskuren sin rätt till försäkringsersättning om den försäkrades rättighetsförlust beror på dess tidigare processföring. Enligt HD:s dom har en tidigare dom endast bevisverkan vid direktkrav mot den försäkrades ansvarsförsäkringsgivare. Dessutom kan undantagsvillkor i ansvarsförsäkringen även bli tillämpligt i förhållande till den skadelidande vid direktkrav på ersättning.
”Skadan på kulturbyggnaden” – fråga om vad som krävs för att ett i försäkringsavtalet föreskrivet fristvillkor ska aktualiseras (NJA 2023 s. 193)
En anlitad entreprenör utförde arbeten på en kulturbyggnad. I samband med utförandet uppkom skada på kulturbyggnaden. När entreprenören fakturerade för utfört arbete skickade beställarna ett brev där beställarna bestred betalningsansvar. Som grund för bestridandet angavs att det utförda arbetet var behäftat med fel och att entreprenaden var försenad. Vidare anförde beställarna att entreprenören i samband med utförandet av entreprenadarbetena skadat kulturbyggnaden, att beställarna avsåg att anlita en annan entreprenör för att färdigställa entreprenaden, samt att beställarna avsåg att återkomma med skadeståndskrav avseende kostnader för att åtgärda skadorna och den ekonomiska skada beställarna i övrigt orsakats. Entreprenören mottog beställarnas brev med bestridandet den 16 september 2015.
I december 2015 ansökte beställarna om stämning mot entreprenören och genom tredskodom i maj 2016 förpliktigades entreprenören att betala skadestånd till beställarna motsvarande den orsakade skadan. Någon ersättning erlades dock aldrig. I november 2016 försattes entreprenören i konkurs varefter beställarna framställde sitt krav direkt till entreprenörens försäkringsgivare. Försäkringsgivaren gjorde gällande att anspråk på försäkringsersättning inte hade anmälts till försäkringsbolaget inom den frist som framgår av entreprenörens försäkringsvillkor. Enligt försäkringsvillkoren skulle anspråket framställas inom ett år från det att den försäkrade entreprenören mottagit skadeståndskrav från beställarna. Eftersom försäkringsbolaget nekade beställarna rätt till ersättning, väckte beställarna talan mot försäkringsbolaget och yrkade att försäkringsbolaget skulle förpliktigas att utge begärd försäkringsersättning.
Frågan i målet var alltså om beställarnas bestridande ansågs innefatta ett skadeståndskrav i försäkringsavtalets mening. HD konstaterade inledningsvis att försäkringsvillkorets formulering medför att skadeståndskrav måste framställas på ett för den försäkrade tydligt sätt för att ettårsfristen ska börja löpa. Detta innebär inte att kravet mot den försäkrade ska vara bestämt till beloppet. Däremot bör framställan innefatta en uttrycklig begäran om att den försäkrade skadevållaren ska betala ersättning eller ta på sig ansvaret. Eftersom beställarnas brev primärt hade upprättats för att bestrida betalningsansvar för utfört arbete och inte innehöll någon uttrycklig begäran om att vare sig att bolaget skulle ta på sig ansvar eller utge ersättning fann HD att brevet inte innefattade ett skadeståndskrav i det specifika försäkringsvillkorets mening. Kravet var därmed inte preskriberat varför försäkringsbolaget var skyldigt att begärd utge försäkringsersättning till beställarna.
Att ta med sig: Även om HD i avgörandet har anfört att det inte kan uppställas ”någon en gång för alla gällande princip för hur preciserad en underrättelse i försäkringssammanhang måste vara” kommer avgörandet troligtvis vara vägledande vid tolkning av andra typer av skadeståndsanspråk. För den skadelidande är det därför viktigt att vara tydlig vid utformandet av ett skadeståndsanspråk. Vidare det viktigt för den skadevållande som tar emot ett skadeståndsanspråk att utan dröjsmål anmäla anspråket till sin försäkringsgivare.
”Epidemiavbrottsförsäkringen” – fråga om tolkning av villkor i försäkringsavtal (NJA 2023 s. 630)
En nattklubb hade tecknat en kombinerad försäkring som innefattade bland annat en epidemiavbrottsförsäkring. De skadehändelser som epidemiavbrottsförsäkringen omfattade beskrevs i avtalsvillkoren såsom ”avbrott som uppkommer på grund av myndighets ingripande med stöd av smittskyddslagen […] för att förhindra spridning av smittsam sjukdom bland människor.” Epidemiavbrottsförsäkringen gällde vid myndighetsingripande på försäkringsstället. Vidare angav försäkringsvillkoren att försäkringstagaren var skyldig att styrka den tid under vilken rörelsen enligt myndighetens beslut inte kunnat drivas.
Efter att covid-19 konstaterats i Sverige utfärdade Folkhälsomyndigheten ett antal föreskrifter som gällde för bland annat restauranger och barer. Föreskrifterna förbjöd servering vid bardisken, innebar att sällskapen skulle kunna hålla minst en meters avstånd från varandra och begränsade även antalet besökare i samma sällskap (inledningsvis högst åtta och sedan högst fyra).
Nattklubben stängde sin verksamhet under våren 2020 och begärde ersättning för avbrottet från epidemiavbrottsförsäkringen. Eftersom försäkringsbolaget motsatte sig kravet begärde nattklubben att domstolen skulle fastställa att försäkringsbolaget var skyldigt att utge försäkringsersättning för avbrottet.
Den avgörande frågan i målet var hur uttrycket ”myndighets ingripande” skulle förstås. Nattklubben gjorde gällande att det skulle innefatta även generella föreskrifter av det slag som Folkhälsomyndigheten utfärdat. Försäkringsbolaget menade i stället att uttrycket endast avsåg myndighetsbeslut som riktats direkt mot en försäkringstagare.
HD konstaterade att ett försäkringsvillkor som utgångspunkt ska tolkas med utgångspunkt i dess ordalydelse. Uttrycket ”myndighets ingripande” talade enligt HD för att det ska vara fråga om ett individuellt beslut men utesluter rent språkligt inte att villkoret kan vara tillämpligt på avbrott som följer av generella myndighetsföreskrifter. Därför sökte HD ledning i försäkringsvillkorens utformning i övrigt. HD kom fram till att utformningen talade för försäkringsbolagets tolkning; det vill säga att försäkringen gällde vid ingripanden på försäkringsstället och att försäkringstagaren skulle styrka den tid som rörelsen enligt myndighetens beslut inte kunde drivas. På dessa skäl fann HD att försäkringen inte gällde generella myndighetsföreskrifter. Nattklubben vann därför inte framgång med sin talan.
Att ta med sig: Föreskrifter om myndighets ingripande förekommer i olika avtal, inte enbart i försäkringsavtal eller avseende epidemier/pandemier. Den avtalspart som vill skydda sig mot följderna av vissa oförutsedda händelser bör se till att reglera frågan tydligt i avtalet. När det gäller just ingripanden från myndigheter bör det till exempel specificeras om det omfattar även mer generella föreskrifter utfärdade av en myndighet eller offentligt organ.
-
Skiljemannarätt
”Husqvarnas skiljeavtal” – fråga om skiljeklausul i ramavtal utgjorde rättegångshinder i tvist om senare träffat avropsavtal, även fråga om skiljeklausul i standardvillkor utgjorde rättegångshinder (NJA 2023 s. 437)
Ett bolag (säljaren) levererade tanklock till ett annat bolag (köparen) år 2020. Mellan bolagen fanns ett ramavtal från 2007 som reglerade framtida avrop av leveranser. Köparen hade ingått liknande avtal med andra bolag i säljarens koncern. I köparens inköpsordrar från 2014, som avsåg leveranserna av tanklock år 2020, fanns en hänvisning till köparens allmänna villkor.
Säljaren väckte talan om betalning för leveranserna. Köparen invände att det förelåg rättegångshinder enligt skiljeklausuler i ramavtalet, avtalen med koncernbolagen och köparens allmänna villkor. Säljaren invände i sin tur bland annat att denne inte var part i koncernbolagens avtal, att ramavtalet upphört att gälla och att säljaren saknat anledning att fästa avseende vid hänvisningen till de allmänna villkoren.
HD uttalade att frågan om ett skiljeavtal ingåtts ska bedömas enligt allmänna avtalsrättsliga principer, även gällande skiljeklausuler i standardavtal. Som utgångspunkt måste motparten få kännedom om standardavtalet före avtalsslutet. En tydlig hänvisning till ett standardavtal som motparten kan ta del av kan vara tillräckligt för bundenhet, även om motparten inte läst standardavtalet. Högre krav kan ställas om en skiljeklausul är oväntad, överraskande eller särskilt betungande. I kommersiella förhållanden är detta som utgångspunkt inte fallet.
HD uttalade sig även om ett skiljeavtals sakliga omfattning – huruvida skiljeklausuler i ramavtal kan omfatta avropsavtal som uppkommer först senare med stöd av ramavtalet. Enligt skiljeförfarandelagen kan ett skiljeavtal omfatta framtida tvister, men endast avseende ett rättsförhållande som är angivet i skiljeavtalet. Rättsförhållandet ska vara individualiserat och skiljeavtalet konkretiserat. Avtalet kan inte avse alla framtida tvister mellan parterna då parterna måste kunna överblicka konsekvenserna av skiljeavtalet.
Det är dock förenligt med internationell rätt och praxis att tolka begreppet rättsförhållande generöst. Ramavtalets beskrivning av avtalsrelationen kan vara tillräckligt konkretiserad för att ett skiljeavtal avseende framtida tvister, om både ramavtalet och senare avropsavtal, ska anses röra ett bestämt rättsförhållande. Att avropsavtalen inte finns när skiljeavtalet ingås är inget hinder. Ramavtalets skiljeklausul kan också bli bindande genom att det fyller ut och blir en del av avropsavtalet.
I aktuellt fall ansåg HD att säljaren inte var bunden av koncernbolagens avtal då säljaren inte var part i dessa. Ramavtalet (som enligt HD inte hade upphört) och dess skiljeklausul ansågs däremot bindande för inköpsordrar och beställningar som köparen gjort genom ramavtalet, inklusive ordrarna från 2014 och leveranserna 2020. Inköpsordrarna innehöll vidare en tydlig hänvisning till köparens allmänna villkor innehållandes en skiljeklausul. Ordrarna angav webbadress där villkoren fanns tillgängliga för säljaren att läsa. Eftersom tvisten omfattades av skiljeklausuler i såväl ramavtalet som de allmänna villkoren, och därför skulle prövas av skiljenämnd, avvisades säljarens talan.
Att ta med sig: Skiljeklausuler i ramavtal kan ha bindande verkan för senare avrop under ramavtalet och kan vara ett bra sätt att reglera tvistelösning mellan parterna. Vidare kan hänvisningar till allmänna villkor, och skiljeklausuler i dessa, ha bindande verkan mellan parterna om hänvisningen är tillräckligt tydlig och de allmänna villkoren finns tillgängliga för motparten att läsa.
-
Hyresrätt
”Lägenheten i Jämjö” – fråga om förstahandshyresgästs ansvar när andrahandshyresgäst kvarstannar i bostadslägenheten efter förstahandshyresgästens hyrestid (HD:s mål nr Ö 5554-22).
En privatperson (nedan ”A”) hyrde en bostadslägenhet, och hyrde i sin tur ut lägenheten i andra hand. Andrahandshyresgästen (nedan ”B”). A sade upp sitt hyresavtal med hyresvärden. Dagen efter hyrestidens utgång upptäcktes att B bodde kvar och hade bytt lås till dörren. Hyresvärden väckte talan mot A och begärde att A skulle avflytta från lägenheten samt begärde ersättning för skada. Några månader efter att talan väckts kunde hyresvärden återta lägenheten efter att den övergivits av B. Hyresvärden frånföll därefter sin begäran om avflytt och preciserade det begärda skadeståndsbeloppet.
Frågan i HD avsåg A:s ansvar gentemot hyresvärden för B:s kvarstannande i lägenheten.
HD konstaterade att 12 kap. jordabalken i stora delar har karaktären av att vara en skyddslagstiftning till hyresgästens förmån, att det inte behövs någon uppsägning om hyresvärden och hyresgästen kommit överens om att hyresavtalet ska upphöra vid en viss tidpunkt och att förstahandshyresgästen är skyldig att lämna lägenheten när hyrestiden löpt ut. Om så inte sker gör sig förstahandshyresgästen skyldig till avtalsbrott. 12 kap. jordabalken saknar bestämmelser som reglerar huruvida hyresgästen i en sådan situation ska vara ersättningsskyldig gentemot hyresvärden. HD kom fram till att en förstahandshyresgäst som kvarstannat i lägenheten efter hyrestidens slut, enligt allmänna principer om skadeståndsansvar på grund av avtalsbrott kan hållas ansvarig för sådan skada som hyresvärden orsakats genom kvarstannandet.
Frågan var vilken betydelse detta kunde få i den situation där det är en andrahandshyresgäst som kvarstannat i lägenheten efter hyrestidens utgång. HD konstaterade att i den situationen kvarstår förstahandshyresgästen med sitt avtalsrättsliga ansvar i hyresavtalet med hyresvärden och är därmed ansvarig för att fullgöra sina åtaganden gentemot hyresvärden. HD ansåg därför att det var förstahandshyresgästen som begått avtalsbrott gentemot hyresvärden när andrahandshyresgästen kvarstannat i lägenheten efter hyrestidens utgång. Förstahandshyresgästen kunde därför hållas ansvarig för hyresvärdens skada som orsakats av att andrahandshyresgästen inte flyttat vid hyrestidens utgång. Hyresvärden måste dock, för att inte gå miste om hela eller delar av skadeståndet, se till att begränsa sin skada genom att så snart som möjligt väcka talan om avhysning mot förstahandshyresgästen. I vissa situationer, till exempel om förstahandshyresgästen inte kan nås, skulle hyresvärden istället kunna väcka talan om avhysning direkt mot andrahandshyresgästen.
Att ta med sig: En förstahandshyresgäst ansvarar gentemot hyresvärden för sin andrahandshyresgäst. Om andrahandshyresgästen inte avflyttar när hyrestiden löpt ut kan hyresvärden kräva skadestånd från förstahandshyresgästen på grund av andrahandshyresgästens kvarstannande. Det aktuella målet avsåg bostadshyra. Samma resonemang skulle dock troligtvis kunna tillämpas även vid lokalhyra.
-
Skadeståndsrätt
”PFAS-målet” – fråga om förhöjd risk för ett framtida fysiskt defekttillstånd kan utgöra en skadeståndsrättslig personskada samt om förhöjda halter av PFAS i blodet i sig kan innebära personskada i skadeståndsrättslig mening (HD:s mål nr T 486-23)
Dricksvattnet från Brantafors vattenverk i Ronneby kommun har innehållit mycket höga halter av PFAS som ett resultat av det brandskum som tidigare har använts vid brandövningar på Blekinge flygflottilj. Föroreningarna i vattnet har lett till att boende i området har fått höga halter av PFAS i blodet. De höga halterna av PFAS i de boendes blod har medfört en förhöjd risk för dem att drabbas av framtida sjukdomar.
Drygt 150 boende väckte mot denna bakgrund talan mot det kommunala vattenbolaget och begärde att domstolen skulle fastställa att vattenbolaget var skyldigt att ersätta dem för personskada enligt skadeståndsregeln i produktansvarslagen. De boende grundade sin talan på att vatten som vattenbolaget hade levererat till dem hade en säkerhetsbrist genom att vara kontaminerat med PFAS och att vattenbolaget därigenom hade vållat dem personskada. Vattenbolaget bestred de boendes krav.
Frågan i HD var om de boende genom de förhöjda halterna av PFAS i blodet hade drabbats av personskador i produktansvarslagens mening. Målet gällde med andra ord frågan huruvida skadeståndsskyldighet i och för sig förelåg.
HD konstaterade inledningsvist att eftersom varken produktansvarslagen eller det bakomliggande direktivet närmare anger vad som avses med personskada bör personskadebegreppet i produktansvarslagen – i likhet med vad som gäller för sakskadebegreppet – ha samma betydelse som i skadeståndslagen.
HD konstaterade därefter att till personskador i skadeståndsrättslig mening räknas såväl fysiska som psykiska defekttillstånd. Vidare resonerade HD att det krävs en förändring på eller i kroppen och att förändringen objektivt sett är en försämring för att det ska vara fråga om ett fysiskt defekttillstånd. I målet aktualiserades dock frågan om det därutöver är möjligt att fastställa ett skadeståndsansvar redan vid en förhöjd risk för att ett sådant tillstånd ska uppkomma i framtiden. HD fann dock att en sådan förhöjd risk för att ett fysiskt defekttillstånd ska inträda i framtiden principiellt sett inte i sig kan anses utgöra en personskada i skadeståndsrättslig mening.
I det aktuella fallet ansåg HD likväl att ett defekttillstånd hade uppkommit hos var och en av de boende redan i form av de väldigt höga PFAS-halterna i deras blod eftersom detta manifesterade en beaktansvärd kroppslig försämring. Därigenom fann HD att de boende hade drabbats av personskada i skadeståndsrättslig mening. Enligt HD fanns det därmed förutsättningar att fastställa att vattenbolaget var ansvarigt för att kompensera de boende för dessa personskador.
Att ta med sig: Enbart en förhöjd risk för ett framtida fysiskt defekttillstånd kan inte utgöra en skadeståndsrättslig personskada. Däremot kan förhöjda halter av ett ämne i blodet manifestera en sådan beaktansvärd kroppslig försämring som i sig kan utgöra ett fysiskt defekttillstånd som i skadeståndsrättslig mening är en personskada.
-
Aktiebolagsrätt
”Foxhouse Holding” – fråga om hur de bestämmelser i aktiebolagslagen som styr utrymmet för vinstutdelning ska tillämpas i de fall då en skadeståndsgrundande handling har inträffat men det ännu inte väckts någon talan om skadestånd samt förutsättningarna för att föra en fullgörelsetalan om bristtäckningsansvar mot styrelseledamot i samma process som talan om återbäringsskyldighet mot mottagaren av utdelningen (HD:s mål nr T 8042-21)
I juni 2014 överlät Foxoil International AB (”konkursbolaget”) sitt dotterbolag och de varumärken som användes i dotterbolagets verksamhet, till en finsk koncern. Konkursbolaget beslutade om vinstutdelning i maj 2015 och i juni 2016 till sin ägare Foxhouse Holding AB (”Holdingbolaget”). I november 2016 påkallade en tysk agent och återförsäljare till konkursbolaget ett skiljeförfarande mot konkursbolaget. Det tyska bolaget gjorde gällande att överlåtelsen av varumärkena som skett i juni 2014 utgjorde ett skadeståndsgrundande avtalsbrott som berättigade det tyska bolaget till skadestånd. I maj 2018 meddelades skiljedom. I skiljedomen förpliktades konkursbolaget att betala skadestånd till det tyska bolaget. Kort därefter försattes konkursbolaget i konkurs.
Konkursboet väckte sedermera talan mot konkursbolagets ägare, Holdingbolaget, och yrkade att vinstutdelningarna 2015 och 2016 från konkursbolaget skulle återbäras enligt aktiebolagslagens regler om olaglig värdeöverföring eftersom vinstutdelningarna skett i strid med såväl beloppsspärren som försiktighetsregeln. Alternativt skulle vinstutdelningarna återvinnas till konkursbolaget eftersom de utgjort otillbörliga transaktioner enligt 4 kap. 5 § konkurslagen eller har varit att jämställa med gåvor enligt 4 kap. 6 § konkurslagen. Därutöver yrkades att styrelsen i konkursbolaget solidariskt skulle förpliktas att betala den eventuella brist som kunde uppkomma vid Holdingbolagets återbäring. Det enligt reglerna om bristtäckningsansvar i aktiebolagslagen. Lindahl har varit ombud för Holdingbolaget.
HD:s dom inleds med en redogörelse för beloppsspärren i aktiebolagslagen som innebär att en vinstutdelning eller annan värdeöverföring inte får äga rum om det inte efter överföringen finns full täckning för bolagets bundna egna kapital. En bedömning av bolagets utrymme för vinstutdelning ska göras med hänsyn till hur en korrekt balansräkning skulle ha sett ut vid tillfället. En vinstutdelning som genomförts i strid med beloppsspärren ska återbäras av mottagaren, ifall bolaget visar att mottagaren insåg eller bort insåg att utdelningen skedde i strid med aktiebolagslagen.
HD konstaterade att en skyldighet att redovisa s.k. avsättningar i sin balansräkning föreligger om bolaget (1) har en oreglerad legal förpliktelse och (2) det är sannolikt att ett utflöde av resurser kommer att krävas för att reglera förpliktelsen. En objektiv bedömning ska göras, vid tidpunkten för vinstutdelningsbeslutet, huruvida det sannolikt kommer krävas ett utflöde av resurser för att reglera den legala förpliktelsen som föreligger. Med sannolikt menas att det ska vara mer troligt att företaget ska behöva reglera förpliktelsen än att så inte ska bli fallet. För det fall en avsättning ska göras kan avsättningens storlek påverka storleken på det utdelningsbara beloppet enligt beloppsspärren.
HD prövade därefter huruvida konkursbolaget haft en skyldighet att göra en avsättning i sin balansräkning vid respektive vinstutdelningsbeslut, det vill säga om det varit sannolikt att ett utflöde av bolagets resurser kommer att krävas. I sannolikhetsbedömningen ligger inte endast bedömningen huruvida kravet är tillräckligt rättsligt grundat, utan även om den skadelidande faktiskt kommer utkräva skadestånd. Därför kan det vid sannolikhetsbedömningen också ha betydelse hur lång tid som har förflutit utan att krav framställts samt hur den skadelidande agerat.
Vid bedömningen huruvida det, objektivt sett, var sannolikt att konkursbolaget vid tidpunkten för utdelningsbeslutet 2015 skulle behöva reglera skadeståndsskyldigheten kom HD fram till att den juridiska situationen efter transaktionen var komplex och att det, utifrån mer praktiska överväganden, var fullt möjligt att en skadeståndsskyldighet inte skulle komma att följa. Vinstutdelningen 2015 var därför tillåten. Vid tidpunkten för utdelningsbeslutet 2016 var situationen däremot annorlunda. Vid denna tidpunkt hade det tyska bolaget informerat konkursbolaget om sin avsikt att påkalla skiljeförfarande om en förlikning inte kunde nås. Konkursbolaget borde därför ha gjort en avsättning i balansräkningen för förpliktelsen mot det tyska bolaget. En korrekt avsättning hade medfört att något fritt eget kapital ut inte hade funnits enligt beloppsspärren. Då styrelsen i Holdingbolaget var densamma som i konkursbolaget fann domstolen att Holdingbolaget varit i ond tro om vinstutdelningens tillåtlighet, varför vinstutdelningen 2016 skulle återbetalas av Holdingbolaget. Givet att styrelsen i konkursbolaget borde insett de förhållanden som gjorde vinstutdelningen olaglig fann HD även att styrelsen var bristtäckningsansvarig för vinstutdelningen 2016, i den mån vinstutdelningen inte kan återbäras av Holdingbolaget.
HD konstaterade (genom en jämförelse med enkel borgen) att en talan om bristtäckning kan föras samtidigt med en talan om återbäring och att det för bifall inte krävs att det påstås eller bevisas att den återbäringsskyldige saknar förmåga att återbära.
Att ta med sig: Vid bedömning av en vinstutdelnings tillåtlighet måste även latenta förpliktelser beaktas och värderas. Avgörande för om en avsättning ska göras eller inte är om det, objektivt sett, kan bedömas som sannolikt, det vill säga mer troligt att den latenta förpliktelsen kommer att behöva regleras av bolaget än att så inte är fallet. Detta är viktigt för bolagsföreträdare att känna till och beakta vid beslut om vinstutdelningar och även för revisorer som uttalar sig om föreslagna vinstutdelningar. Vidare är det nu fastslaget att talan om bristtäckningstalan kan föras i samma process som talan om återbäring vilket är av vikt främst för processande ombud att känna till.
”Well Dressed” – fråga om tillämpning av bestämmelserna om medansvar i aktiebolagslagen – särskilt fråga om bestämning av nettoförsäljningsvärdet av ett varulager i en kontrollbalansräkning (HD:s mål nr T 7701-22)
Ett aktiebolag vars verksamhet avsåg försäljning av s.k. kvalitetskläder försattes i konkurs den 31 augusti 2018 (nedan ”Modeföretaget”). Kontrollbalansräkning hade upprättats några veckor före konkursbeslutet. Två leverantörer hade levererat kläder till Modeföretaget under januari och februari 2018 utan att få betalt. Leverantörsfakturorna förföll till betalning i mars 2018 och täcktes inte fullt ut i konkursen. Leverantörerna väckte talan mot styrelseledamöterna i Modeföretaget avseende resterande belopp. Leverantörerna gjorde huvudsakligen gällande att det redan våren 2017 fanns skäl att anta att Bolagets egna kapital understeg hälften av det registrerade aktiekapitalet, att styrelseledamöterna trots det underlåtit att upprätta en kontrollbalansräkning och därför var personligt betalningsansvariga för Modeföretagets förpliktelser i tiden därefter.
I 25 kap. 13–17 §§ aktiebolagslagen finns bestämmelser som ålägger styrelsen i ett aktiebolag att agera på ett visst sätt när det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet. Om styrelsen underlåter att vidta de åtgärder som lagen anger, kan det enligt 18 § leda till att styrelsens ledamöter får ansvara solidariskt för de förpliktelser som uppkommer för bolaget under den tid som underlåtenheten består, den s.k. medansvarsperioden.
Medansvar för styrelseledamöter kan komma i fråga om styrelsen har underlåtit att genast upprätta och låta bolagets revisor granska en kontrollbalansräkning när det har funnits skäl att anta att bolagets egna kapital understigit hälften av det registrerade aktiekapitalet. En styrelseledamot kan dock i en sådan situation undgå ansvar genom att visa att hen inte har varit försumlig.
Avgörande för frågan om det hade uppkommit en kritisk kapitalbrist 2017, som alltså skulle ha föranlett styrelsen att upprätta en kontrollbalansräkning, var till vilket värde varulagret i Modeföretaget rätteligen hade kunnat tas upp i en kontrollbalansräkning.
HD konstaterade att en kontrollbalansräkning som utgångspunkt ska upprättas enligt årsredovisningslagen och i enlighet med god redovisningssed. HD påpekade att det enligt 25 kap. 14 § aktiebolagslagen är tillåtet med vissa avsteg från de principer som gäller enligt årsredovisningslagen vid beräkningen av det egna kapitalets storlek och att justeringar enligt bestämmelsen kan leda till att kontrollbalansräkningen utvisar ett större eget kapital än vad som annars skulle ha varit fallet. HD framhöll att styrelsens skyldighet att upprätta en kontrollbalansräkning på grund av misstanke om kapitalbrist enbart gäller om det finns skäl att anta att kontrollbalansräkningen skulle utvisa att det föreligger en kritisk kapitalbrist i bolaget. Någon kontrollbalansräkning behöver inte upprättas i lägen där det synliga egna kapitalet enligt den ordinarie redovisningen (som årsredovisningen) visserligen visar på en kapitalbrist men det står klart att det finns övervärden i bolaget av de slag som får beaktas enligt 25 kap. 14 § aktiebolagslagen. En sådan justering som får göras i en kontrollbalansräkning är att bolagets tillgångar får redovisas till nettoförsäljningsvärdet (i stället för bokfört värde).
HD konstaterade att begreppet nettoförsäljningsvärde i 25 kap. 14 § aktiebolagslagen skulle ges samma innebörd som i övriga redovisningsrättsliga sammanhang. Med ledning i bl.a. Bokföringsnämndens allmänna råd angav HD följande metod för bestämning av nettoförsäljningsvärdet. Vid värderingen ska enligt HD hänsyn tas till de särskilda marknadsförhållanden som kan tänkas gälla för varorna. Underlaget ska vidare bygga på realistiska antaganden och förväntningar avseende det pris som varorna beräknas kunna säljas för. Som exempel angav HD att bedömningen kan grundas på försäljnings- och lagerstatistik samt försäljningsplaner. Från försäljningsvärdet ska göras avdrag för sådana kostnader som direkt kan hänföras till försäljningstransaktionen, som t.ex. fraktkostnader. Fasta eller gemensamma kostnader för företaget, t.ex. lagringskostnader och löner, ska inte beaktas vid bestämningen.
Avgörandet aktualiserade även frågor om bevisbörda och beviskrav. Av intresse i detta sammanhang är att HD framhöll att domstolarna i de fall värderingar står mot varandra, t.ex. vad gäller tillgångars nettoförsäljningsvärde, ska pröva om värderingen är förankrad i verkliga förhållanden och kan försvaras utifrån vedertagna värderingsprinciper och därför bör acceptera värden inom ett relativt brett spann.
I det aktuella målet biföll HD leverantörernas talan. HD menade att leverantörerna hade konkret stöd för sin ståndpunkt beträffande varulagrets försäljningsvärde, bl.a. med hänvisning till tidigare faktiska försäljningsvärden och påslag på bolagets kläder. Den utredning som styrelseledamöterna åberopade till stöd för att försäljningsvärdet uppgick till det dubbla anskaffningsvärdet (dvs. ett påslag om 100 %) ansågs av HD utgöra en betydligt osäkrare grund för att uppskatta detta värde samt att förutsättningar för medansvar var uppfyllda även i övrigt.
Att ta med sig: Styrelsens skyldighet att upprätta en kontrollbalansräkning på grund av misstanke om kapitalbrist gäller enbart om det finns skäl att anta att kontrollbalansräkningen skulle utvisa att det föreligger en kritisk kapitalbrist i bolaget. Någon sådan behöver alltså inte upprättas i lägen där det synliga egna kapitalet enligt den ordinarie redovisningen (som årsredovisningen) visserligen visar på en kapitalbrist men det står klart att det finns övervärden i bolaget av de slag som får beaktas enligt 25 kap. 14 § aktiebolagslagen. Enligt nämnda bestämmelse får t.ex. tillgångar redovisas till nettoförsäljningsvärdet. Nettoförsäljningsvärde ska som utgångspunkt bestämmas enligt den metod som HD anger i målet.
En domstol ska, när det gäller bedömningen av omsättningstillgångars nettoförsäljningsvärde och justeringar för övervärden enligt 25 kap. 14 § aktiebolagslagen i övrigt, kunna acceptera värden inom ett relativt brett spann. Domstolarnas prövning ska i första hand avse om värderingen är förankrad i verkliga förhållanden och kan försvaras utifrån vedertagna värderingsprinciper.
Målet gällde specifikt omsättningstillgångar. Enligt förarbetena till 25 kap. 14 § aktiebolagslagen avses med "tillgångar" inte endast sådana tillgångar som enligt god redovisningssed ska redovisas i den offentliga redovisningen (t.ex. årsredovisningen) utan också andra resurser som har ett påvisbart värde för bolaget. Användandet av ordet "nettoförsäljningsvärde" har enligt lagstiftaren inte varit avsett att förhindra att en tillgång eller skuld tas upp till ett uppskattat nettoförsäljningsvärde i de fall ett observerbart sådant inte finns. Det är med andra ord oklart i vilken mån avgörandet är tillämpligt i fråga om sådana övriga tillgångar, t.ex. humankapital.
-
Fordringsrätt
”Fastighetsmäklarens klientmedelskonto” – fråga om återbetalningsskyldighet (NJA 2023 s. 339)
En fastighetsmäklare förmedlade två fastigheter åt en säljare. Köparen betalade i enlighet med köpeavtalet in handpenningen till mäklarens klientmedelskonto. Under tiden mellan köpet och tillträdet hävde köparen avtalet och krävde att köpet skulle gå åter. Hävningsmeddelandet skickades till säljaren med kopia till mäklaren. Av misstag återkallade köparen inte betalningsuppdraget hos sin bank, med den följden att slutlikviden överfördes till mäklarens klientmedelskonto.
Köparen begärde att mäklaren skulle återbetala såväl handpenningen som slutlikviden. Till grund för talan åberopade köparen läran om condictio indebiti, vilken innebär att mottagaren av en betalning som gjorts utan rättsgrund som huvudregel är återbetalningsskyldig. Mäklaren invände att någon skyldighet att återbetala beloppet inte förelåg eftersom mäklaren var redovisningsskyldig och hade tagit emot betalningarna i enlighet med betalningsinstruktion.
HD fann att mäklaren inte var återbetalningsskyldig. Mäklaren hade visserligen tagit emot meddelandet om att köparen begärde att köpet skulle gå åter. Det innebar dock inte att mäklaren skulle uppfatta det som att uppdraget att ta emot medlen återkallades – en köpare kan ha skäl att vilja betala en slutlikvid även om tvist föreligger, till exempel för säkerhets skull. När mäklaren tog emot betalningarna fanns alltså fog att anse att hen tog emot dem med redovisningsskyldighet. Därmed fanns det vid betalningstillfället en rättsgrund för mäklaren att ta emot slutlikviden. Att det var ett misstag att betalningsuppdraget inte återkallades saknar därför betydelse.
Notera att HD:s avgörande inte har bäring på säljarens rätt att ersätta köparen för det fall det skulle visa sig att köparen haft rätt att häva köpeavtalet.
Att ta med sig: Rättsfallet sätter tydliga och snäva gränser för när återbetalning kan aktualiseras. Om det finns fog för betalningsmottagaren att uppfatta att det finns en rättsgrund för betalningen, föreligger inte återbetalningsskyldighet. För den som vill häva ett köp kan det därför vara klokt att inte bara se över gjorda betalinstruktioner utan också att ta vara tydlig med hur budskapet förmedlas till betalningsmottagare. Detta gäller särskilt om en mellanhand finns. Likaså kan redovisningsskyldiga mellanhänder ha nytta av rättsfallet för att bedöma hur de ska hantera medel som de tagit emot som är omtvistade mellan huvudmannen och dennes motpart.
