Det står nu klart att Försvarsmakten överklagar Mark- och miljööverdomstolens dom om miljöskadestånd till Uppsala Vatten och Avfall AB på ca 37 miljoner kronor. Frågan rör den PFAS-förorenade grundvattentäkten i Uppsala och vem som bär ansvar för kostnaderna för att rena grundvattnet innan det används som dricksvatten, och processen har pågått under lång tid. I den första instansen, mark- och miljödomstolen, ogillades Uppsala Vattens talan eftersom va-bolaget inte ansågs ha visat att det fanns ett tillräckligt orsakssamband mellan den verksamhet som Försvarsmakten bedrivit på ett flygfält och den uppkomna föroreningsskadan. I denna artikel går Lindahls miljörättsexperter igenom Mark- och miljööverdomstolens dom och analyserar dess konsekvenser. Vi kommer givetvis att fortsätta bevaka rättsutvecklingen inom detta högintressanta område och uppdatera vår analys om Försvarsmaktens överklagande får prövningstillstånd.
En fråga som sedan ett tag tillbaka varit uppmärksammad i miljörättsliga och skadeståndsrättsliga sammanhang är förekomsten av PFAS-föroreningar i vattentäkter. Detta är inte minst en följd av Högsta domstolens avgöranden i fråga om va-huvudmannens ansvar i det s.k. Kallinge-målet, genom avgörandena ”Dricksvattnet” NJA 2018 s 475 och ”PFAS”-målet (Högsta domstolens mål T 486-23), där Högsta domstolen fastställt att va-huvudmannen har ett ansvar att ersätta klagandena enligt produktansvarslagen för personskador med anledning av förhöjda halter av PFAS i blodet till följd av förekomst av PFAS i dricksvattnet.
Ansvaret för skador som uppstått på grund av PFAS-föroreningar kan prövas med stöd av ett antal olika rättsliga regleringar, beroende på vem som orsakat föroreningen och vad för typ av skada som uppstått. I miljöbalken (”MB”) regleras frågan framför allt i 10 kap. och 32 kap.. I 10 kap. MB regleras primärt ansvaret för sådana avhjälpandeåtgärder som en verksamhetsutövare i förhållande till det allmänna kan åläggas att vidta om denne har bidragit till en föroreningsskada eller allvarlig miljöskada på en fastighet. Detta till skillnad från skadeståndsreglerna i 32 kap. MB, som enbart reglerar skador som uppstått på en fastighets omgivning. Med stöd av 32 kap. MB kan ersättning både med anledning av personskador, sakskador och rena förmögenhetsskador prövas. En prövning av ansvaret för konsekvenserna av en PFAS-förorening behöver emellertid inte vara begränsad till reglerna i miljöbalken. En skadeståndsrättslig prövning kan även ske med stöd av skadeståndslagen eller utifrån produktansvarslagen. Till skillnad från när dessa regelverk tillämpas, så medför 32 kap. MB en viss bevislättnad för den skadelidande. Det räcker nämligen med att denne visar på övervägande sannolikhet för orsakssambandet mellan störningen och skadan som görs gällande.
Den 9 april 2024 meddelade Mark- och miljööverdomstolen dom i det nu aktuella målet, och avgjorde därigenom flera frågor av intresse för förståelsen av den reglering av skadestånd för miljöskador som följer av 32 kap. MB. Inte minst frågan om Uppsala Vattens krav hade preskriberats, samt beräkningen av skadeståndets storlek.
Bakgrund
Uppsala Vatten är huvudman för den allmänna vattenförsörjningen i Uppsala kommun, och har tillstånd för uttag av grundvatten från den aktuella grundvattentäkten. Under hösten 2012 upptäcktes att grundvattnet i grundvattentäkten innehöll PFAS-föroreningar. En utredning gjordes av Uppsala Vatten, med slutsatsen att PFAS-föroreningarna hade uppstått till följd av utsläpp av PFAS från ett näraliggande flygfält tillhörande Försvarsmakten. Flygfältet hade bland annat använts som brandövningsplats och brandsläckningsskum innehållande PFAS hade använts vid övningstillfällena.
Uppsala Vatten yrkade att Försvarsmakten skulle betala drygt 37 miljoner kronor jämte ränta till följd av kostnader för att hantera PFAS-föroreningarna i grundvattnet mellan hösten 2012 och december 2020. Vidare yrkade Uppsala Vatten att Försvarsmakten skulle betala ett årligt belopp om fyra miljoner kronor (uppräknat med index) alternativ ett engångsbelopp om drygt 215 miljoner kronor, för framtida kostnader hänförliga till hantering av PFAS-föroreningarna i grundvattnet. Försvarsmakten bestred Uppsala Vattens yrkanden.
Mark- och miljödomstolen fann att det i utredningen saknades tillräckligt stöd för att Försvarsmaktens PFAS-föroreningar orsakat skadorna på grundvattnet på sättet som Uppsala Vatten gjort gällande. Uppsala Vattens käromål ogillades därför i första instans.
Utfallet i Mark- och miljööverdomstolen
Mark- och miljööverdomstolen ansåg, i motsats till underrätten, att Försvarsmakten är skyldig att ersätta Uppsala Vattens kostnader för att hantera PFAS-föroreningarna i grundvattnet fram tills december 2020. Uppsala Vatten vann dock inte framgång med yrkandet om ersättning för framtida kostnader, men domstolen uttalade att Uppsala Vatten är oförhindrade att i framtiden framställa yrkande om ersättning för framtida skador.
Av särskilt intresse för domstolens avgörande är bedömningen av orsakssambandet mellan PFAS-föroreningen i marken vid flygfältet och föroreningen i grundvattentäkten, frågan om Uppsala Vattens krav skulle anses vara preskriberade, samt bedömningen av skadans storlek, vilka samtliga var för sig utvecklas närmare nedan.
Prövningen av orsakssambandet
Uppsala Vatten hade bevisbördan för att styrka att det var övervägande sannolikt att kostnaderna för hantering av PFAS-föroreningarna i grundvattnet hade orsakats av Försvarsmaktens tidigare verksamhet på flygfältet.
Enligt Mark- och miljööverdomstolen krävs konkret stöd i utredning beträffande orsaken till skadan och med andra ord räcker det inte med en hypotes som är att betrakta som mer närliggande än andra förklaringar. Domstolen fann, efter en genomgång av Uppsala Vattens genomförda utredning, att Uppsala Vatten hade gjort det övervägande sannolikt att PFAS-föroreningen vid flygfältet orsakat PFAS-föroreningarna i grundvattentäkten. Försvarsmaktens påstådda alternativa orsaker bedömdes inte vara övervägande sannolika orsaker till skadan.
Preskription
Försvarsmakten ansåg att Uppsala Vattens krav hade preskriberats, då användningen av brandskum vid flygfältet hade upphört för mer än tio år sedan när Uppsala Vatten i mars 2018 framställde kraven på ersättning. Uppsala Vatten ansåg dock att störningen (föroreningen av grundvattnet) fortfarande pågick, med följden att kravet inte kunde anses preskriberat.
Mark- och miljööverdomstolen konstaterade att rättsläget inte är klarlagt vad gäller frågan om vid vilken tidpunkt preskriptionsfristen börjar löpa vid miljöskadestånd där den skadegrundande handlingen medför störningar som fortsätter att pågå även efter det att handlingen vidtogs. Domstolens slutsats var att preskriptionsfristen börjar löpa först när störningen upphör och inte från tidpunkten när den skadegrundande handlingen vidtogs. Den aktuella störningen i målet i form av förorening av grundvattnet genom PFAS-föroreningar ansågs fortfarande pågå, varför domstolen ansåg att Uppsala Vattens krav inte var preskriberade.
Skadeståndets storlek
Gällande frågan om vilken ersättning Uppsala Vatten var berättigat till, fann Mark- och miljööverdomstolen att samtliga Uppsala Vattens nedlagda kostnader fram tills december 2020 var styrkta och orsakade av den aktuella störningen och därmed ersättningsgilla. Domstolen ansåg dock inte att Uppsala Vatten skulle tillerkännas ersättning för framtida kostnader.
Enligt 32 kap. 9 § första stycket MB ska, om så begärs av part, ersättning för framtida skador bestämmas om ersättningens belopp lämpligen kan uppskattas på förhand. Vidare kan ersättning enligt 32 kap. 9 § andra stycket MB bestämmas till ett årligt belopp om det föreligger skälig anledning till detta. Om förhållandena senare ändras, kan ersättningen jämkas med hänsyn till dessa förhållanden.
Enligt domstolen förelåg det osäkerhet beträffande vilka reningsmetoder som i framtiden kommer att användas av Uppsala Vatten för att hantera PFAS-föroreningarna i grundvattnet, kostnaden för dessa metoder, samt hur PFAS-föroreningarna skulle förändras över tid. Därför ansåg domstolen att det inte var lämpligt att göra en uppskattning av framtida skador. Domstolen betonade dock att detta inte innebar att Uppsala Vatten var förhindrad att i framtiden framställa yrkande om ersättning för framtida skador.
Kommentarer
Försvarsmakten har överklagat Mark- och miljööverdomstolens dom, och det är därför ännu osäkert vilken betydelse de ställningstaganden som görs i domen kommer att få framöver i andra PFAS-relaterade mål. Om Högsta domstolen lämnar prövningstillstånd kan Mark- och miljööverdomstolens bedömningar komma att ändras. Vissa slutsatser kan emellertid redan nu dras av målet.
Mark- och miljööverdomstolens uttalanden om att bedömningen av när preskriptionsfristen börjar löpa ska ta avstamp i störningens förekomst och om denna fortfarande pågår, kommer att medföra stora konsekvenser om domstolens avgörande kvarstår oförändrat efter en eventuell prövning i Högsta domstolen. En sådan tillämpning leder till förhållandevis långa ansvarstider för den som har orsakat störningen och skadan i de fall störningen fortfarande pågår efter att den skadegrundande handlingen har upphört. Föroreningar av grundvatten kan pågå lång tid efter det att den skadegrundande handlingen har upphört, vilket det aktuella fallet är ett exempel på. Med Mark- och miljööverdomstolens synsätt uppstår frågan om när preskription i praktisk mening kan sägas ha aktualiserats avseende PFAS-föroreningar. PFAS bryts ner väldigt sakta i naturen och har en förmåga att spridas långa sträckor, samtidigt som det är svårt att få bort PFAS från markområden, varför tidpunkten för störningens upphörande i egentlig mening ter sig väldigt avlägsen avseende PFAS-föroreningar.
Domstolens slutsats i målet var att framtida kostnader för åtgärdande av PFAS-föroreningar lämpar sig mindre väl att uppskatta, då kostnaderna är förenade med stora osäkerheter. Samtidigt är den skadelidande oförhindrad att återkomma med yrkande om ersättning för framtida kostnader enligt Mark- och miljööverdomstolen. Med anledning av domstolens slutsats beträffande preskriptionsfristen kan den tidsperiod som den skadelidande kan framställa ersättningskrav inom utgöras av en längre tidsperiod som sträcker sig långt in i framtiden. En sådan rättslig lösning medför givetvis en stor ekonomisk osäkerhet för den som har bedrivit den verksamhet som orsakat störningen och skadan.
Förekomst av PFAS-föroreningar i mark och vatten medför påverkan på betydande värden, såväl miljömässiga som rent ekonomiska. Kommunerna har i egenskap av va-huvudmän skyldighet att tillhandahålla den allmänna vattenförsörjningen, och finansierar i huvudsak sina vattenanläggningar genom va-avgifter. PFAS-föroreningar är kostsamma att hantera då de kan kräva ombyggnationer av befintliga reningsverk, och i de fall va-huvudmannen inte med övervägande sannolikhet kan styrka att en viss verksamhetsutövare orsakat föroreningsskadan är det i förlängningen va-kollektivet som får stå kostnaderna genom höjda va-taxor. Det finns därför all anledning att anta att ansvarsfrågorna rörande PFAS-föroreningar kommer fortsätta att vara högaktuella för lång tid framöver.
Vill du veta mer om juridiska frågor kopplade till ansvar för PFAS-föroreningar eller väckte artikeln andra frågor? Du är varmt välkommen att kontakta någon av oss eller din dagliga kontakt på Lindahl.
