Högsta domstolen (”HD”) meddelade den 14 februari 2024 dom i målet mellan Konsumentombudsmannen och Svea Bank. Konsumentombudsmannen hade i Patent- och marknadsdomstolen yrkat att Svea Bank skulle förbjudas att i kreditavtal med konsument använda avtalsvillkor innehållandes krav på förseningsavgift för det fall konsumenten inte i rätt tid fullgör betalning. Grunden för Konsumentombudsmannens yrkande var att en sådan förseningsavgift var förbjuden enligt lagen om ersättning för inkassokostnader m.m. (”inkassokostnadslagen”) och därmed oskälig enligt lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (”avtalsvillkorslagen”). Konsumentombudsmannens talan hade bifallits av såväl Patent- och marknadsdomstolen som Patent- och marknadsöverdomstolen.
HD biföll emellertid Svea Banks överklagan av Patent- och marknadsöverdomstolens dom på grund av att förseningsavgifterna i fråga inte kunde anses omfattas av inkassokostnadslagens tillämpningsområde och därmed inte heller vara förbjudna enligt samma lag. Anledningen härtill var att förseningsavgiften, utifrån en allmän bedömning och på objektiva grunder, inte avser att ersätta kostnader för en borgenärs åtgärder som syftar till att få gäldenären att betala en förfallen skuld. Avgiften har, enligt HD, snarare en handlingsdirigerande funktion och även om den till viss del kan antas syfta till att täcka vissa typer av kostnader som uppstår på grund av ett betalningsdröjsmål, är det inte en förutsättning att borgenären vidtar konkreta åtgärder för att avgiften ska utgå, vilket är en förutsättning för de ersättningar som avses i relevanta bestämmelser i inkassokostnadslagen. I och med att förseningsavgiften inte ansågs vara förbjuden enligt inkassokostnadslagen, kunde den heller inte anses vara oskälig enligt avtalsvillkorslagen.
I ett särskilt yttrande uttalar sig två av justitieråden kritiskt till avgränsningen av inkassokostnadslagens tillämpningsområde. De framhåller i yttrandet att tillämpningsområdets uppbyggnad medför möjligheter för borgenärer att kringgå lagens begränsningar och därmed tillse att de kan erhålla ersättning från gäldenären i högre utsträckning än vad som är avsett från lagstiftarens sida. Dessutom understryker justitieråden det märkliga förhållandet att en begränsningsregel i inkassokostnadslagen avseende en gäldenärs möjlighet att avräkna vissa kostnader endast är tillämplig i förhållandet näringsidkare emellan och inte när en konsument är inblandad.
Vissa aspekter av lagstiftningen på området är numera föremål för översyn i den till regeringen överlämnade överskuldsättningsutredningen.
