Återanvändning av avloppsvatten är resurseffektivt och bidrar till ett hållbart samhälle, samt till uppfyllande av såväl internationella miljömål inom Agenda 2030 som regionala mål inom EU-samarbetet och svenska miljömål. Den tekniska utvecklingen på området har dock kommit längre än den rättsliga. Det innebär att frågor om hur återanvändning av avloppsvatten ska hanteras inom ramen för nuvarande lagstiftning ofta uppstår. Det finns inga juridiska hinder mot att återanvända avloppsvatten men det finns flera rättsliga aspekter som måste hanteras vid återanvändning av avloppsvatten.
På senare tid har intresset för att återanvända avloppsvatten ökat och flera projekt har startats. I projekten är det främst s.k. BDT-vatten (bad-, dusch- och tvättvatten) som återanvänds, exempelvis där BDT-vattnet cirkuleras inom en fastighet och återanvänds för spolning av toaletter och till duschvatten. För att belysa den rättsliga regleringen som behöver hanteras vid återanvändning av avloppsvatten kommer vi i en artikelserie, i tre delar, identifiera och kort redogöra för de centrala rättsliga frågorna som aktörer behöver beakta.
Den första artikeln har fokus på den rättsliga regleringen utifrån va-huvudmannens perspektiv. I denna uppföljande artikel tittar vi närmare på de miljörättsliga frågor som aktualiseras för fastighetsägare som vill återanvända avloppsvatten inom en fastighet. Vi kommer också i denna artikel att göra ett nedslag i livsmedelslagstiftningen eftersom den är relevant för projekt där avloppsvattnet ska återanvändas för dricksvattenproduktion. Den avslutande artikeln i vår artikelserie har fokus på planerings- och byggnadstekniska frågor som har anknytning till plan- och bygglagen vid inrättandet av anordningar för återvinning av avloppsvatten.
Miljöbalkens bestämmelser
De allmänna hänsynsreglerna och kontrollansvar
Vid återanvändning av avloppsvatten aktualiseras flera miljörättsliga aspekter som primärt regleras i miljöbalken (”MB”) och föreskrifter meddelade med stöd av balken. Miljöbalkens allmänna hänsynsregler i 2 kap. MB gäller för alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd. Det innebär att hänsynsreglerna även är tillämpliga för en verksamhet som varken kräver anmälan eller tillstånd. Hänsynsreglerna syftar till att skydda människors hälsa och miljön mot skador och olägenheter. För att förhindra att skada eller olägenhet uppkommer, ställer hänsynsreglerna bland annat krav på att verksamhetsutövaren ska besitta den kunskap som krävs för att bedriva verksamheten eller vidta åtgärden utan att skada eller olägenhet ska uppstå. Vidare ska verksamhetsutövaren vidta de försiktighetsmått och skyddsåtgärder som behövs för att förebygga, hindra eller motverka skada och olägenhet. De allmänna hänsynsreglerna ska dock beaktas i den mån det är skäligt, vilket innebär att kostnaderna ska vara rimliga i förhållande till den miljö- och hälsonytta som försiktighetsmåtten och skyddsåtgärderna innebär.
I relation till en anordning som recirkulerar avloppsvatten inom en fastighet innebär hänsynsreglerna att fastighetsägaren ska ha tillräcklig kunskap för att inrätta, använda och i övrigt hantera anordningen. Om fastighetsägaren inte själv har den kunskapen ska en sakkunnig anlitas. För en anordning som renar avloppsvattnet för att användas som dricksvatten innebär hänsynsreglerna att verksamhetsutövaren måste säkerställa att dricksvattenproduktionen uppfyller livsmedelslagstiftningen.
Hantering av avloppsvatten
Utöver hänsynsreglerna ställer miljöbalken krav på hur avloppsvatten ska hanteras. I dagsläget finns det ingen särskild reglering för anordningar som tar emot, renar och cirkulerar avloppsvatten inom en enskild fastighet. Det medför att de rättsliga frågor som kan aktualiseras avseende recirkulerande avloppsanordningarna ska hanteras utifrån befintlig reglering för avloppsanordningar. Det följer av 9 kap. 7 § MB att avloppsvatten ska renas och omhändertas på ett sätt så att en olägenhet för människors hälsa eller miljö inte uppkommer och för detta ska lämpliga avloppsanordningar inrättas. Därtill betraktas utsläpp av avloppsvatten som miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap 1 § MB. Det innebär att en anordning kan vara föremål för tillstånd- eller anmälningsplikt, vilket en fastighetsägare behöver hantera före den recirkulerande anordningen installeras.
Krävs tillstånd eller anmälan för återanvändning av avloppsvatten?
Reglerna om tillstånd- och anmälningsplikt beträffande avloppsanordningar regleras i miljöprövningsförordningen (2013:251), (”MPF”), och förordning (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, (”FMH”). En anordning som tar emot avloppsvatten med en föroreningsmängd som motsvarar mer än 200 men mindre än 2 000 personekvivalenter är enligt 28 kap. 4 § MPF anmälningspliktig medan en anordning som tar emot en större föroreningsmängd än så är tillståndspliktig. Föroreningsmängden för en recirkulerande anordning på enskilda fastigheter uppgår dock normalt inte till de nivåer som innebär krav på tillstånd eller anmälan enligt MPF. För de mindre anordningarna behöver i stället tillstånds- eller anmälningsplikt enligt FMH beaktas.
Tillstånd krävs enligt 13 § MFH för inrättande av en avloppsanordning som en eller flera vattentoaletter ska anslutas till, eller om en vattentoalett ansluts till en befintlig avloppsanordning. Av samma bestämmelse följer att anmälningsplikt gäller för övriga avloppsanordningar. Tillstånd eller anmälan ska sökas hos den kommunala miljö- och hälsonämnden. En recirkulerande anordning utgör en sådan övrig avloppsanordning och omfattas som utgångspunkt av anmälningsplikt. Om en vattentoalett ska anslutas till den recirkulerande anordningen och inte endast BDT-vatten ska recirkuleras, föreligger i stället tillståndsplikt. Anordningar som är avsedda att föra avloppsvatten enbart till en allmän avloppsanläggning omfattas enligt 15 § FMH dock inte av anmälningsplikten.
Inför ett projekt där återanvändning av avloppsvatten planeras behöver det därför utredas om avloppsvattnet från fastigheten enbart kommer att föras till en allmän avloppsanläggning och om undantaget från anmälningsplikten är tillämpligt. Vår bedömning är att undantaget inte kommer vara tillämpligt. Detta eftersom återanvändningen av avloppsvattnet innebär att syftet inte kan anses vara att enbart föra avloppsvattnet till en allmän avloppsanläggning. Ett annat sätt att se på det är att avloppsvattnet i den recirkulerande anordningen i slutändan är avsett att föras enbart till en allmän anläggning, även om det dessförinnan recirkuleras i fastigheten. Oaktat synsätt bör syftet med anordningen enligt vår bedömning vara att recirkulera vattnet i fastigheten och inte enbart föra det till en allmän anläggning. Därmed föreligger anmälningsplikt enligt FMH för hela anordningen, inklusive avloppsledningar inom fastigheten till anordningen, och en anmälan till den kommunala nämnden ska därför göras.
Nämnden har enligt 13 § FMH även möjlighet att meddela föreskrifter om att tillstånd ska krävas för enskildas inrättande av recirkulerande anordningar om det är nödvändigt för att skydda människors hälsa och miljön. Med anledning av att det är en kommunal angelägenhet, kan hanteringen av recirkulerande anordningar därmed skilja sig åt mellan olika kommuner.
Efterlevnaden av miljöbalkens bestämmelser
För att säkerställa att miljöreglerna efterlevs har tillsynsmyndigheten, vilket utgörs av den kommunala nämnden, tilldelats befogenhet att utöva tillsyn enligt bestämmelserna i 26 kap. MB. Tillsynsmyndigheten har i uppdrag att säkerställa att fastighetsägaren följer miljölagstiftningen och vid denna tillsyn har tillsynsmyndigheten möjlighet att meddela förelägganden och förbud i det fall en verksamhet bedrivs, eller en åtgärd vidtas, i strid med miljölagstiftningen.
Om en fastighetsägare inte beaktar anmälningsplikten har tillsynsmyndigheten möjlighet att meddela förelägganden och förbud mot fastighetsägaren. Vid tillsyn kontrolleras bland annat att de enskilda avloppsanordningarnas funktion och att de efterlever miljölagstiftningen och då särskilt miljöbalkens hänsynsregler. Det råder en s.k. omvänd bevisbörda beträffande hänsynsreglerna, vilket innebär att fastighetsägaren är skyldig att visa att de efterlevs.
Fastighetsägarens skyldighet att efterleva hänsynsreglerna förtydligas även genom det kontrollansvar som gäller vid bedrivandet av verksamheten, eller vidtagandet av åtgärden, enligt 26 kap. 19 § MB. Kontrollansvaret innebär att fastighetsägaren ska kontrollera och planera verksamheten på ett sätt som förhindrar att en olägenhet för människors hälsa eller miljön uppstår.
Vad gäller när återvunnet avloppsvatten ska användas i dricksvattenproduktion?
Om det återvunna avloppsvattnet ska användas som dricksvatten måste fastighetsägaren säkerställa att kraven på kvalitet och kontroll av dricksvatten efterlevs. Den primära regleringen beträffande hantering av och kvaliteten på dricksvatten utgörs av Livsmedelsverkets föreskrifter. Av Livsmedelsverkets föreskrifter om dricksvatten (LIVSFS 2022:12) följer att vatten som förtärs av människor betraktas som dricksvatten och likställs med livsmedel från den tid då det tas in i den anläggning som är till för dricksvattenförsörjning. Föreskrifterna tillämpas vid all offentlig och kommersiell verksamhet, samt för övriga verksamhetsutövare som producerar minst 10 m3 dricksvatten per dygn eller försörjer minst 50 personer med dricksvatten. Det innebär att lagstiftningen om dricksvatten som utgångspunkt även ska tillämpas på en fastighetsägares recirkulerande anordningar från tidpunkten då vattnet tas in i anordningen.
Enligt föreskrifterna ska dricksvatten vara hälsosamt och rent, vilket innebär att vattnet inte får innehålla mikroorganismer, parasiter eller andra ämnen som uppgår till en mängd som innebär en potentiell risk för människors hälsa. Dricksvattnet behöver dessutom uppfylla vissa gränsvärden vid den tidpunkt då vattnet tappas ur kranar och används för dricksvatten i fastigheten. I syfte att säkerställa att kvaliteten upprätthålls ställs krav på provtagning av vattnet, samt att anläggningen ska vara utrustad med vissa varningssystem beträffande pH-justeringar och desinfektion. Vidare behöver fastighetsägaren även upprätta undersökningsprogram.
Utöver de krav som ställs på dricksvattnets kvalitet har Livsmedelsverket utformat föreskrifter beträffande registrering och godkännande av livsmedelsanläggningar (LIVSFS 2022:8), vilka bland annat tillämpas på anläggningar som omfattas av verkets föreskrifter om dricksvatten. För sådana anläggningar krävs en skriftlig anmälan innehållande uppgifter om verksamhetsutövaren (fastighetsägaren) och anläggningen till Livsmedelsverket. Det innebär att en fastighetsägare som hanterar en recirkulerande anordning som producerar dricksvatten ska anmäla dricksvattenproduktionen till Livsmedelsverket.
Avslutande kommentar
Sammanfattningsvis aktualiseras flera rättsliga frågeställningar vid återanvändning av avloppsvatten. Den rättsliga regleringen utgör inget hinder mot att återanvända avloppsvatten inom en fastighet, men fastighetsägaren behöver säkerställa att användningen förhåller sig till gällande rättslig reglering. Eftersom det inte finns någon särskild reglering för återanvändning av avloppsvatten inom en fastighet, är det inte helt enkelt att genomföra återanvändningen. Den tekniska utvecklingen ligger i framkant och kommer sannolikt påverka utvecklingen av den rättsliga regleringen framöver.
Lindahl följer utvecklingen med stort intresse och ser positivt på utvecklingen mot ett hållbart samhälle och en resurseffektiv användning av vatten. Vid frågor om er verksamhet är ni välkomna att höra av er till någon av oss.
