En markägare som inte har kunnat avverka ett skogsområde på grund av bestämmelser i artskyddsförordningen har av Högsta domstolen tillerkänts ersättning från staten. I domen konstateras att en markägare normalt inte har rätt till ersättning av staten för begränsningar i markanvändningen som följer direkt av artskyddsförordningen, men att en sådan rätt kan föreligga under speciella omständigheter. Rätten till ersättning förutsätter enligt Högsta domstolen att begränsningen har varit mycket betungande för den enskilde och att denne har begärt men nekats dispens enligt artskyddsförordningen.
Bakgrund
Ett skogsbolag som bedriver skogsbruk och har ett omfattande skogsinnehav anmälde år 2015 till Skogsstyrelsen att bolaget avsåg att göra en föryngringsavverkning av ett område om 17,4 hektar. I det efterföljande samrådet enligt 12 kap. 6 § miljöbalken mellan bolaget och Skogsstyrelsen framkom uppgifter om att området utgjorde en större tjäderspelplats.
Skogsstyrelsen förbjöd bolaget vid vite att genomföra all form av avverkning på området. Beslutet motiverades med att avverkning enligt Skogsstyrelsens bedömning var förbjuden enligt 4 § artskyddsförordningen, eftersom den skulle innebära att tjäderns fortplantningsområden eller viloplatser kunde skadas.
Skogsbolaget överklagade Skogsstyrelsens beslut men mark- och miljödomstolen avslog överklagandet. Bolaget ansökte också om dispens enligt 14 § artskyddsförordningen men länsstyrelsen avslog ansökan. Skogsbolaget väckte därefter talan mot staten med yrkande om ersättning för att bolaget genom Skogsstyrelsens beslut helt hindrats från att avverka skogen på ett område om sammanlagt ca 22 hektar. Skogsbolaget gjorde gällande att staten avsevärt försvårat markanvändningen av området och därigenom orsakat bolaget skada i form av värdeminskning på den skogsfastighet som var föremål för beslutet.
Högsta domstolens prövning
Målet aktualiserar frågan om en enskild kan vara berättigad till ersättning från staten när denne förbjuds att avverka sin skog på grund av artskyddsförordningens bestämmelser.
Miljöbalken bygger på uppfattningen att en markägare vid nyttjandet av sin mark är skyldig att utan anspråk på ersättning från det allmänna ta långtgående hänsyn för att undvika skador på miljön, med vissa undantag som antingen följer av lag eller allmänna principer. Högsta domstolen går inledningsvis igenom de olika möjligheterna till ersättning som finns vid föreläggande eller förbud enligt 12 kap. 6 § miljöbalken.
Det finns i 31 kap. 4 § miljöbalken en bestämmelse som ger en fastighetsägare rätt till ersättning och inlösen på grund av vissa föreskrifter, förelägganden och förbud. Domstolen konstaterar dock att ersättning inte kan utgå med stöd av 31 kap. 4 § miljöbalken om förbudet i praktiken är en bekräftelse av en sedan tidigare gällande begränsning i markanvändningen.
En markägare kan i regel heller inte få ersättning för begränsningar i markens nyttjande som följer av de allmänna hänsynsbestämmelserna i 2 kap. miljöbalken. Markanvändning i strid med dessa är nämligen otillåten och räknas då inte som pågående markanvändning. Men om begränsningen ifråga beror på tillkommande omständigheter som markägaren inte kan lastas för eller kunnat förutse kan det dock vara ett försvårande av pågående markanvändning som berättigar ersättning enligt 31 kap. 4 § miljöbalken.
Artskyddsförordningen har bedömts utgöra en precisering av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken. Det finns ingen reglering i förordningen som ger enskilda rätt till ersättning för sådana begränsningar av markanvändningen som dess bestämmelser kan medföra. Högsta domstolen anger att utgångspunkten därför är att den enskilde inte har rätt till ersättning, men uttalar också att det i sig inte utesluter att det under speciella omständigheter kan finnas rätt till ersättning enligt allmänna principer.
Bedömningen om markägaren med stöd av allmänna principer har rätt till ersättning ska göras med beaktande av regeringsformens bestämmelser om grundlagsskydd, 2 kap. 15 § regeringsformen. Enligt andra stycket i nyssnämnda bestämmelse ges enskilda en grundlagsfäst rätt till ersättning, enligt grunder som anges i lag, när det allmänna inskränker användningen av mark så att pågående markanvändning av fastigheten avsevärt försvåras. Detta kan åberopas av enskilda direkt mot staten om sådana lagregler som bestämmelsen föreskriver inte har införts. Det finns dock undantag mot denna rätt i det tredje stycket, till exempel vid inskränkningar i användningen av mark på grund av miljöskyddsskäl. I sådana angivna undantag gäller i stället vad som följer av lag.
Om den lagstiftning som möjliggör rådighetsinskränkningen inte ger ledning i ersättningsfrågan ska det enligt Högsta domstolen i stället göras en proportionalitetsbedömning i det enskilda fallet. Staten kan alltså vid speciella omständigheter åläggas att betala ersättning för skada efter rådighetsinskränkning genom beslut som motiverats av miljöskydd, om inskränkningen avsevärt försvårat markanvändningen. Inskränkningen ska i det enskilda fallet vara så betungande för den enskilde att det inte framstår som rimligt att denne ensam ska bära konsekvenserna av inskränkningen. Rätten till ersättning ska enligt domstolen förutsätta att den enskilde begärt men nekats dispens enligt artskyddsförordningen.
I den i avgörandet aktuella situationen gjorde HD en proportionalitetsbedömning, där domstolen beaktade att hindret mot avverkning medfört ett avsevärt försvårande av den pågående markanvändningen och att begränsningen berodde på omständigheter som inte kunnat förutses eller påverkas av bolaget. Hindret rörde vidare en förhållandevis betydande areal med omfattande ekonomisk påverkan på bolaget, bestående i värdeminskningen av fastigheten. Högsta domstolens slutsats blev därför att avverkningshindret bidrog till en så betydande skada att bolaget, trots dess omfattande verksamhet, skulle kompenseras av staten för den uppkomna skadan.
Avslutande kommentarer
Högsta domstolens avgörande är väl emotsett av skogsbranschen. Domens klargörande uttalanden om vilka förutsättningar som gäller för att enskilda ska ha rätt till ersättning från staten för sådana kostsamma begränsningar i markanvändning, som exempelvis följer av artskyddsförordningen, bidrar med efterfrågad tydlighet.
Den nu uttalade ersättningsrätten är en del i egendomsskyddet, och att det finns tydliga regler som anger hur av staten påtvingande ingrepp i den enskildes egendom kan ersättas är grundläggande för rättssäkerheten. Det återstår att se om utfallet i Högsta domstolen medför författningsändringar. Ändringsförslag till den i domen berörda 31 kap. 4 § i miljöbalken har sedan tidigare föreslagits av Artskyddsutredningen i SOU 2021:51 (tillägg i form av en punkt nr 8 som anger att även dispens med särskilda villkor eller nekad dispens kan berättiga till ersättning om pågående markanvändning avsevärt försvåras), och framstår som direkt påkallade efter Högsta domstolens avgörande.
Av domen följer att bolag med större skogsinnehav måste ta större kostnader eller intäktsförluster i absoluta tal än ägare med mindre skogsinnehav för att efterleva hänsynskraven i lagstiftningen, eftersom ett större bolag bedöms ha bättre förutsättningar att bära effekterna av begränsningen.
I det aktuella fallet var markägaren ett skogsbolag med ett sammanlagt markinnehav om mer än 20 000 hektar. Avverkningshindret avsåg en areal om 22 hektar, och motsvarade en värdeminskning om drygt 2,8 miljoner kr på den aktuella fastigheten. Avverkningshindret ansågs under dessa förhållanden ge upphov till en så betydande skada att Högsta domstolen ansåg att bolaget – trots dess förhållandevis omfattande verksamhet – skulle kompenseras av staten för skadan.
Domen har således en potentiellt sett stor praktisk betydelse för alla skogsägare i landet som utan kompensation har fått rätten att bruka sin skog begränsad. Sedan blir det som alltid en bedömning i det enskilda fallet av omständigheterna till grund för avverkningsförbudet, om dessa inte kunnat förutses eller påverkas av den enskilde och om beslutet med begränsningar kan sägas vara mycket betungande för denne.
Vi på Lindahl följer den fortsatta utvecklingen med intresse.
Om du har några frågor gällande avgörandet eller dess innebörd för din skogsverksamhet är du välkommen att höra av dig till oss!
