Inför det nya året kan det vara intressant att se vilka lärdomar som kan dras från Högsta domstolens (HD) och Högsta förvaltningsdomstolens (HFD) avgöranden under 2022. Lindahls tvistlösningsgrupp har därför summerat några av förra årets mest intressanta rättsfall. Se referaten nedan. Sist i varje referat anges något av vad man kan ta med sig i praktiken.
"Svartöns pris"
– fråga om reklamationsplikt och passivitet (NJA 2022 s. 3)
En konsument anlitade ett byggföretag för renovering av bl.a. badrum och kök. Parterna avtalade inte om fast pris, utan konsumenten skulle enligt 36 § konsumenttjänstlagen betala skäligt pris. Efter omkring tre år väckte konsumenten talan mot byggföretaget och begärde återbetalning av den del av betalningen som enligt konsumenten översteg skäligt pris. Byggföretaget bestred talan och invände bl.a. att det fanns en reklamationsskyldighet i fråga om prisets skälighet och att konsumenten hade förlorat sin rätt att föra talan på grund av sin passivitet.
HD konstaterade inledningsvis att den typiska reklamationen avser ett meddelande om ett anspråk på grund av avtalsbrott och att en utebliven reklamation ofta medför att rätten att åberopa avtalsbrottet, eller rätten att göra gällande vissa påföljder, går förlorad. HD konstaterade också att det även i andra fall än avtalsbrott kan finnas en skyldighet att lämna meddelanden för att rättigheter inte ska gå förlorade. Trots detta, konstaterade HD att det i konsumentförhållanden inte finns någon reklamationsskyldighet när det gäller återbetalning av ett oskäligt högt pris.
HD övergick sedan till frågan om passivitet. HD framhöll att avtalsparter generellt har en skyldighet att i vissa för avtalet väsentliga delar lämna varandra upplysningar eller klargöra sin uppfattning i olika avseenden och att en underlåtenhet att göra det kan innebära att partens rätt går förlorad. När det gäller krav på återbetalning konstaterade HD att part har en längre frist än vid reklamation av ett avtalsbrott, men att rätten till återbetalning kan gå förlorad om man gett motparten intrycket att man eftergett sin rätt, om man under lång tid underlåter att göra sin rätt gällande eller när motparten haft fog för sin uppfattning att parternas mellanhavanden är slutligt reglerade. HD framhöll särskilt att man kan kräva en snabbare reaktion från en näringsidkare än från en konsument.
HD konstaterade sammanfattningsvis att det inte finns en reklamationsskyldighet beträffande prisets skälighet enligt 36 § konsumenttjänstlagen, men att passivitet i fråga om att göra gällande återkrav av betalningen kan medföra att rätten till återbetalning efter viss tid går förlorad.
Att ta med sig: Enligt konsumenttjänstlagen ska en konsument, när priset inte framgår av avtalet, betala ett skäligt pris. En konsument som redan betalt det begärda priset för tjänsten kan i efterhand göra gällande att priset var för högt, även om man inte sagt något om det i samband med betalningen. Konsumenten bör dock inte vänta för länge, utan i så fall kräva återbetalning så snart man anser sig ha ett berättigat krav på sådan. Annars riskerar man att förlora möjligheten.
"Skatterådgivarens ansvarsbegränsning”
– fråga om jämkning av en ansvarsbegränsning i ett kommersiellt avtal om rådgivning med stöd av 36 § avtalslagen (NJA 2022 s. 354)
En fastighetsägande koncern anlitade en skatterådgivare för att utreda förutsättningarna för en koncernintern underprisöverlåtelse av en fastighet. Skatterådgivaren instruerades att utreda om överlåtelsen kunde göras utan negativa konsekvenser, särskilt i skattehänseende. Skatterådgivaren bedömde att förutsättningarna för en underprisöverlåtelse var uppfyllda och att Lantmäteriet skulle medge uppskov med betalning av den lagfartsavgift som ska betalas av förvärvaren.
Uppdragsgivaren följde rådgivningen och genomförde underprisöverlåtelsen. Lantmäteriet avslog ansökan om uppskov med lagfartsavgiften. Tingsrätten fastställde Lantmäteriets beslut och hovrätten meddelade inte prövningstillstånd. Uppdragsgivaren väckte talan mot skatterådgivaren och yrkade skadestånd motsvarande den stämpelskatt som uppdragsgivaren fått betala med anledning av överlåtelsen, cirka 1,5 miljoner kronor.
HD bedömde inledningsvis att skatterådgivaren agerat vårdslöst och orsakat en skada för uppdragsgivaren. HD konstaterade också att skatterådgivarens allmänna villkor gällde mellan parterna.
Frågan i HD var därefter om ansvarsbegränsningen i de allmänna villkoren skulle anses oskälig och därför jämkas enligt 36 § avtalslagen. Enligt ansvarsbegränsningen var skatterådgivarens ansvar begränsat till 10 prisbasbelopp, vilket vid tiden för rådgivningen motsvarande ca 444 000 kr. HD konstaterade först att skälighetsbedömningen förutsätter en helhetsbedömning av den aktuella situationen, samt att det krävs väsentligt mer för att jämka ett avtal i kommersiella förhållanden mellan jämnstarka parter än i konsumentförhållanden. Avgörande vid prövningen av om en avtalsklausul är skälig eller inte är vilken effekt den ger i den uppkomna situationen. HD uttalade sedan att när bedömningen avser en ansvarsbegränsning har rådgivarens befogade intresse av att skydda sig mot vårdslösa misstag och förbiseenden betydelse. Där inverkar främst graden av oaktsamhet men även vilka möjligheter till försäkringsskydd som finns för båda parter och hur centralt det åsidosatta åtagandet är. En annan omständighet som kan spela roll är hur ansvarsbegränsningen förhåller sig till den avtalade ersättningen för tjänsten.
I det aktuella fallet kom HD fram till att det vid en samlad bedömning – och särskilt mot bakgrund av att skatterådgivarens oaktsamhet bedömdes var relativt begränsad – inte fanns anledning att jämka ansvarsbegränsningen.
Att ta med sig: I fråga om ansvarsbegränsningar så vägs omständigheter mot varandra, i det här fallet följande. Å ena sidan: Skatterådgivaren tog bra betalt för rådet, 100 000 kr, och visste hur dyrt det skulle bli för kunden om man hade fel, nämligen 1,5 milj kr. Å andra sidan: egentligen var skatterådgivarens råd rätt, men man kunde inte vara säker på hur inskrivningsmyndigheten skulle hantera saken. Därigenom var misstaget i rådgivningen inte så allvarligt. Ansvarsfriskrivningen gäller. Två av fem domare i HD tyckte tvärtom, så det var nära. Alltså: När du friskriver dig: överväg tänkbar skada vid eventuella fel och om ansvarsfriskrivningen är rimlig.
”Speditörpanten”
– fråga om standardavtalet NSAB 2015 utgör handelsbruk (NJA 2022 s. 574)
En speditör utförde transporter, lagerhållning och andra tjänster åt en uppdragsgivare. När uppdragsgivaren försattes i konkurs lagerhöll speditören varor tillhörande konkursboet. I bevakningsförfarande anmälde speditören en fordran mot konkursboet. En del av speditörens fordran var hänförlig till tjänster rörande de varor som fanns i lager vid konkursutbrottet, medan en annan del av speditörens fordran var hänförlig till utlägg för tjänster hänförliga till varor som speditören haft i sin besittning med anledning av tidigare uppdrag.
Speditören gjorde gällande förmånsrätt för hela sin fordran, även om parterna inte uttryckligen hade avtalat om det. Som grund för sin talan anförde speditören bl.a. att en sådan rätt följer av allmänna rättsprinciper och att den utvidgade förmånsrätt som följer av § 14 i Nordiskt Speditörsförbunds Allmänna Bestämmelser (NSAB 2015) utgör handelsbruk och ska därför tillämpas mellan parterna, även om parterna inte uttryckligen har hänvisat till NSAB 2015 i sitt avtal.
Konkursboet bestred att det fanns förmånsrätt för den del av fordran som avsåg utlägg för tjänster som var hänförliga till varor som speditören inte längre hade i sin besittning.
Frågan HD hade att ta ställning till var om en speditörs fordringar avseende utförda uppdrag har särskild förmånsrätt i samtliga varor som en speditör innehar för en kund utan att parterna har avtalat om detta. Närmare bestämt var frågan om en sådan förmånsrätt kan uppkomma genom handelsbruk eller annan sedvänja.
HD inledde med att redogöra för vad som krävs för att ett standardavtal ska anses utgöra handelsbruk och konstaterade att det är av betydelse hur allmänt använt och välkänt standardavtalet är inom branschen. Har ett standardavtal fått stadga och spridning talar det för att standardavtalet utgör handelsbruk. Har endast enskilda bestämmelser fått sådan stadga och spridning kan dessa bestämmelser enskilt utgöra handelsbruk.
Vidare konstaterade HD att även avsaknaden av konkurrerande standardavtal i branschen talar för att handelsbruk föreligger. Finns konkurrerande standardavtal kan handelsbruk föreligga för viss reglering om den återfinns i flera standardavtal. Det är även av betydelse hur standardavtalet har kommit till. Är standardavtalet välavvägt och tillgodoser båda parters intressen talar det för att standardavtalet ska ses som handelsbruk. Detsamma gäller om standardavtalet fyller ett behov som inte tillgodoses på annat sätt.
Sammanfattningsvis kom HD fram till att NSAB 2015 var tillämpligt som handelsbruk och att det hade krävts särskilda förhållanden för att NSAB 2015 inte skulle anses bindande för parterna. Speditören hade därmed förmånsrätt för hela sin fordran, trots att någon hänvisning till NSAB 2015 inte hade gjorts i avtalet mellan parterna.
Att ta med sig: HD anser att standardavtalet NSAB 2015 utgör handelsbruk inom speditions- och logistikbranschen, dvs gäller mellan parterna även om de inte avtalat om det; såvida inte parterna aktivt avtalat om något annat. Därför kan motsvarande gälla även inom andra områden, t.ex. inom entreprenadbranschen där det finns standardavtal som AB eller ABT.
”Den kinesiska investeringen”
– fråga om rätt till återbetalning av medel som har betalats till tredje man enligt avtalspartens anvisning, när det råder intressegemenskap mellan betalningsmottagaren och avtalsparten (NJA 2022 s. 311)
Käranden gav ett bolag i uppdrag att med kärandens medel göra vissa investeringar. Käranden betalade bolagets moderbolag enligt anvisning från (dotter-)bolaget. För betalningarna fick käranden bekräftelser som dels beskrev vad betalningarna skulle användas till, dels innehöll information om att överskott skulle återbetalas till käranden. Moderbolaget ägde hela dotterbolaget. En och samma fysiska person var ensam styrelseledamot i de två bolagen och företrädde även dem i diskussionerna med käranden.
Investeringarna genomfördes inte. Käranden väckte talan mot moderbolaget (betalningsmottagaren) och mot styrelseledamoten, men alltså inte mot dotterbolaget (kärandens avtalspart). Käranden yrkade återbetalning av de överförda medlen och anförde som grund att moderbolaget var redovisningsskyldigt mot honom och därmed också återbetalningsskyldig för mottagna medel. Moderbolaget och styrelseledamoten bestred kärandens talan och anförde bl.a. att ett eventuellt anspråk på återbetalning av mottagna medel skulle riktas mot dotterbolaget.
Frågan i målet var om moderbolaget och styrelseledamoten var återbetalningsskyldiga gentemot käranden. HD konstaterade att redovisningsskyldighet inte nödvändigtvis innebär en återbetalningsskyldighet. Därefter framhöll HD att huvudregeln är att en avtalspart som har ett anspråk med anledning av ett avtal endast kan rikta krav mot den andra parten i avtalet och inte mot tredje man. Partskonstellationen i målet var att käranden och dotterbolaget var avtalsparter, medan moderbolaget var tredje man.
Till huvudregeln finns enligt HD ett antal undantag. Tredje man kan antingen träda in i parternas avtal eller göra ett separat åtagande om betalningsskyldighet gentemot en av parterna i avtalet. Båda situationer förutsätter en uttrycklig avsiktsförklaring från tredje man eller andra avtalsgrundande omständigheter. HD ansåg inte att förhållandena var sådana att moderbolaget hade trätt in i avtalet mellan käranden och dotterbolaget och inte heller att moderbolaget hade åtagit sig betalningsskyldighet gentemot käranden.
I sammanhanget framhöll HD också de principer som gäller rörande s.k. direktkravsrätt, dvs. en borgenärs möjlighet att rikta krav inte bara mot sin motpart (gäldenären i ”främre led”) utan även mot dennes gäldenär (gäldenären i ”bakre led”). Direktkravsrätt kan finnas om det följer av lag eller i vissa speciella situationer, men som utgångspunkt saknar borgenären sådan rätt. I den aktuella avtalssituationen fanns enligt HD ingen möjlighet till direktkravsrätt för käranden.
HD berörde också den omständigheten att det mellan dotter- och moderbolaget förelåg en stark intressegemenskap bl.a. med beaktande av ägarkonstellationen och den ensamme styrelseledamoten. HD konstaterade att förekomsten av en intressegemenskap i princip inte kan få till följd att det ena bolaget får svara för det andra bolagets skulder. Ett sådant ansvar kan endast vara motiverat om omständigheterna är mycket speciella, vilket HD bedömde inte var fallet i målet.
HD ogillade kärandens talan mot moderbolaget och styrelseledamoten och tillämpade följaktligen huvudregeln att käranden enbart kan vända sig mot sin avtalspart med anspråk grundade på avtalet.
Att ta med sig: I förbindelser med fåmansbolag eller andra bolag i koncerner som företräds av en och samma person är det lätt att (felaktigt) betrakta ställföreträdaren som sin avtalspart. Gränserna mellan bolagen och vilket bolag som personen agerar för är inte alltid tydliga. Var noga med att kontrollera vem som är den formella avtalsparten. Se till att ha tydliga avtalsvillkor som reglerar den praktiska hanteringen av skyldigheter och rättigheter, såsom betalningar och återbetalningar. Om din uppfattning är att en prestation ska utföras av eller mot en särskild part är det angeläget att framföra det så tidigt som möjligt.
”Restauranglokalen på Gunnarsö”
– fråga om hyresgäst gått miste om rätt till skadestånd när hyresvärden inte upplyst om den rätten (NJA 2022 s. 159)
En hyresvärd sade upp ett lokalhyresavtal med sin hyresgäst. I uppsägningshandlingen fanns inget meddelande om att hyresgästen var skyldig att hänskjuta tvisten till hyresnämnden för medling om denne inte gick med på att flytta utan att få ersättning. Hyresgästen väckte drygt ett halvår senare en skadeståndstalan mot hyresvärden till följd av uppsägningen. Hyresvärden bestred talan och invände bl.a. att hyresgästen gått miste om rätten till skadestånd i och med att tvisten inte hade hänskjutits till hyresnämnden inom två månader från uppsägningen.
Frågan i HD var om hyresgästen hade förlorat sin rätt till skadestånd trots att hyresvärden inte hade upplyst om den lagstadgade skyldigheten att hänskjuta tvisten till hyresnämnden inom två månader från uppsägningen, vilket hyresvärden enligt 12 kap. 58 § tredje stycket jordabalken är skyldig att upplysa hyresgästen om. Följden av hyresvärdens bristande information är att uppsägningen är utan verkan. I detta fall hade dock hyresgästen redan flyttat ut. HD konstaterade att aktuell regel är till skydd för hyresgästen och att hyresvärden inte ska kunna dra fördel av ett eget misstag. HD kom därför fram till att hyresgästen inte hade förlorat sin rätt till skadestånd.
Att ta med sig: Hyreslagstiftningen innehåller många formella regler som är viktiga att följa, inte minst vid uppsägningar. Ofta använder hyresvärdar ett standardformulär vid uppsägning upprättat av branschorganisationen, Fastighetsägarna, där upplysningen finns med. Det förekommer dock att hyresvärdar tar fram sina egna uppsägningar och det är då viktigt att kontrollera så att dessa innehåller all nödvändig information.
Avgörandet är också en viktig påminnelse om principerna att rimligheten i rättsordningen måste få genomslag och att en part inte ska kunna dra nytta av sina egna misstag.
”Lägenheten i Fältskären”
– fråga om rätt till nedsättning av hyran på grund av hinder eller men i nyttjanderätten under tid som användningsförbud gäller (NJA 2022 s. 188)
I samband med ett anmälningspliktigt ombyggnadsarbete ingick en hyresvärd och två hyresgäster en överenskommelse, som innebar att hyresgästerna själva skulle ordna med evakueringsboende och att hyran skulle sättas ner med hundra procent under ombyggnadstiden. Startbesked meddelades i juli 2015 och slutbesked i maj 2017. Trots att slutbesked inte lämnats meddelade hyresvärden hyresgästerna i mars 2016 att lägenheten var klar för inflyttning redan från den 1 juli 2016. Hyresgästerna flyttade inte in och betalade heller inte någon hyra för tiden efter den 1 juli 2016. Hyresgästerna ansökte i november 2016 om att hyresnämnden skulle meddela förbud för hyresvärden att vidta förbättringsarbeten på fastigheten. Hyresvärden invände att hyresrätten var förverkad på grund av obetald hyra från den 1 juli 2016, varför hyresgästerna inte var behöriga sökande. Hyresnämnden fann att hyresrätten var förverkad och avvisade ansökan.
Hyresvärden väckte därefter talan mot hyresgästerna och yrkade att de skulle förpliktas att betala obetalda hyror från den 1 juli 2016 till dess att hyresrätten upphörde och skadestånd motsvarande hyra för viss tid därefter. Huvudfrågan i HD var om användningsförbud till följd av avsaknaden av slutbesked enligt plan- och bygglagen efter en ombyggnad innebär att en hyresgäst har rätt till hyresnedsättning på grund av hinder och men i nyttjanderätten, trots att lägenheten enligt hyresvärdens uppfattning är klar för inflyttning.
HD konstaterade att ett användningsförbud enligt plan- och bygglagen gäller från det att startbesked lämnats till dess slutbesked finns. Enligt HD innebär detta att en lägenhet som är föremål för ombyggnadsarbeten som omfattas av ett startbesked inte kan tas i bruk förrän ett slutbesked lämnats. En hyresgäst har rätt till nedsättning av hyran då det genomförs en omfattande ombyggnad eller renovering under pågående hyresförhållande som medför hinder eller men i nyttjanderätten. Om ombyggnadsarbetet är bygglovspliktigt eller anmälningspliktigt kan inte hyresvärden besluta när lägenheten åter kan tas i bruk. En lägenhet ska därför inte anses klar för inflyttning förrän slutbesked lämnats, om inte byggnadsnämnden beslutat annat. Hyresgästen har i så fall rätt till nedsättning av hyran på grund av hinder eller men i nyttjanderätten till dess att slutbesked har lämnats och användningsförbudet inte längre gäller. I det aktuella fallet konstaterade HD att lägenheten inte var klar för inflyttning förrän slutbesked meddelades i maj 2017. Det innebar att hinder och men i nyttjanderätten förelåg fram till dess och att hyresgästerna inte alls kunnat utnyttja lägenheten för bostadsändamål. HD ansåg att hyresgästerna därför haft rätt till nedsättning av hela hyresbeloppet för den tid som yrkandet avsåg.
Att ta med sig: En hyresvärd kan inte själv, i samband med anmälningspliktiga ombyggnadsarbeten, besluta när en lägenhet åter kan tas i bruk och en hyresgäst har rätt till hyresnedsättning fram till dess lägenheten åter kan nyttjas och slutbesked meddelats.
”Den otydliga uppsägningen”
– fråga om hur tydlig en uppsägning för villkorsändring vid lokalhyra måste vara för att inte frånsägas verkan (NJA 2022 s. 388)
Ett avtal om lokalhyra löpte på tre år med en uppsägningstid om tolv månader. Enligt avtalet gällde att om uppsägning inte skett vid avtalstidens slut förnyades det för ytterligare en treårsperiod. Vid årsskiftet 2016/2017 skickade hyresgästen ett meddelande till hyresvärden rubricerat ”Uppsägning av hyreskontrakt”. Enligt meddelandet ville hyresgästen säga upp avtalet för villkorsändring ett år senare, den 31 december 2017. Den förändring som hyresgästen begärde var en kortare hyrestid om två månader (1 januari 2018 - 28 februari 2018) med en löpande uppsägningstid om tre månader.
Uppsägning för villkorsändring regleras i 12 kap. 58 a § jordabalken. Enligt den bestämmelsen gäller att en hyresgäst som vill säga upp ett hyresavtal för förlängning på ändrade villkor, ska underrätta hyresvärden i uppsägningen om den ändring i de avtalade villkoren som begärs. Om hyresgästen inte gör detta, är uppsägningen utan verkan.
Bakgrunden till tvisten i målet var att hyresgästen i januari 2018 avflyttade från de förhyrda lokalerna. Hyresvärden ansökte om stämning och yrkade ersättning för hyra eftersom någon uppsägning inte hade skett. Hyresvärden menade att de föreslagna villkorsändringarna hade varit för otydliga för att ges verkan.
Frågan i målet var hur tydlig en uppsägning för villkorsändring behöver vara. HD konstaterade att det inte krävs att hyresgästens förslag är så fullständigt att hyresvärden bara ska kunna acceptera eller neka det rakt av genom ett enkelt ”ja” eller ”nej”. Däremot måste det ha en sådan konkretion och klarhet att det kan utgöra grund för vidare förhandling. Som ett minimikrav bör hyresgästen åtminstone ha preciserat vilken hyresnivå och hyresperiod som önskas. Om så inte sker, och det därmed föreligger väsentlig oklarhet om vad hyresgästen vill, ska uppsägningen inte ges verkan.
I det aktuella fallet ansågs hyresgästens begärda villkorsändring präglas av en sådan otydlighet att den frånkändes verkan.
Att ta med sig: Vid uppsägning av hyresavtal för villkorsändring från hyresgästens sida är det viktigt att ha med sig att det åtminstone måste framgå vilken hyresnivå och hyresperiod som föreslås gälla. Villkorsändringen måste dock inte vara så preciserad att den har formen av ett anbud till hyresvärden.
”Lägenheten på Sibyllegatan”
– fråga om under vilka förutsättningar en andrahandshyresgäst kan göra gällande sin rätt enligt hyresavtalet direkt i förhållande till fastighetsägaren (HD:s mål nr T 7236-21)
Ett bolag ingick ett hyresavtal avseende en lägenhet med fastighetsägaren. Samma dag som förstahandsavtalet träffades hyrde bolaget ut lägenheten i andra hand till ett annat bolag. Kort därefter ingick fastighetsägaren och förstahandshyresgästen en överenskommelse om avstående från besittningsskydd. Fastighetsägaren sade efter ett antal år upp hyresavtalet med förstahandshyresgästen, som i sin tur sade upp hyresavtalet med andrahandshyresgästen. Andrahandshyresgästen väckte talan mot fastighetsägaren och begärde att det skulle fastställas att andrahandshyresgästen hade samma rätt i förhållande till fastighetsägaren som om fastighetsägaren hade upplåtit hyresrätten direkt till andrahandshyresgästen.
Frågan i HD avsåg förutsättningarna för att en andrahandshyresgäst till en bostad ska kunna göra gällande sin rätt enligt hyresavtalet direkt i förhållande till fastighetsägaren.
Inledningsvis konstaterade HD att för att en sådan rätt ska föreligga krävs (i) att det råder intressegemenskap mellan fastighetsägaren och upplåtaren och (ii) att det med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt kan antas att rättsförhållandet utnyttjas för att kringgå någon bestämmelse i lag som är till förmån för andrahandshyresgästen.
HD bedömde utifrån 7 kap. 31 § jordabalken att det förelåg intressegemenskap mellan fastighetsägaren och förstahandshyresgästen med hänsyn till att avsikten med förstahandshyresavtalet inte var att någon fysisk person med anknytning till förstahandshyresgästen skulle bo i lägenheten. Det framgick även av utredningen att förstahandshyresgästens affärsmodell var att gå in som förstahandshyresgäst för att sedan upplåta lägenheter i andra hand. Förstahandshyresgästen ansågs därmed inte ha något eget behov av lägenheten.
HD bedömde även att det kunde antas att rättsförhållandet utnyttjats för att kringgå bestämmelser om besittningsskydd och skälig hyra som finns i hyreslagstiftningen. Vid denna bedömning fäste HD avseende vid att fastighetsägaren inte hade något godtagbart skäl för att undvika att den hyresgäst som skulle nyttja bostaden skulle få besittningsskydd. HD beaktade även att rättsförhållandet hade pågått i närmare sju år när fastighetsägaren sade upp förstahandsavtalet, att andrahandshyresgästen vid den tidpunkten hade besittningsskydd i förhållande till förstahandshyresgästen och att förstahandshyresgästen avstått från sitt besittningsskydd till nackdel för andrahandshyresgästen. HD konstaterade också att förstahandshyresgästens hyra var betydligt högre än skälig hyra och att fastighetsägaren måste ha insett att förstahandshyresgästen i sin tur avsåg att ta ut en ännu högre hyra av andrahandshyresgästen.
Sammanfattningsvis fastställde HD att andrahandshyresgästen hade samma rätt i förhållande till fastighetsägaren som andrahandshyresgästen skulle ha haft om fastighetsägaren hade upplåtit hyresrätten direkt till andrahandshyresgästen.
Att ta med sig: ”Upplägg” som syftar till att kringgå en hyresgästs besittningsskydd ska inte hålla. Om ett bolag som inte har något eget behov av en lägenhet går in som förstahandshyresgäst för att upplåta lägenheten i andra hand och det dessutom finns omständigheter som talar för ett kringgående av bestämmelser i hyreslagstiftningen så kan en andrahandshyresgäst (hyresgäst till förstahandshyresgästen) göra gällande sitt hyresavtal direkt gentemot fastighetsägaren.
Frågan i HD gällde en bostadslägenhet, men den aktuella skyddsbestämmelsen omfattar även lokalhyra, vilket gör att rättsfallet bör kunna tillämpas för lokal, möjligen med hänsyn till att en lokalhyresgäst har en annat, indirekt, besittningsskydd.
”Takvolymsdomarna”
– fråga om bristfälliga uppgifter om takvolym samt skadebedömning vid överprövning av offentlig upphandling (HFD 2022 ref. 4 I och II)
I HFD 2022 ref 4 I och II prövade HFD två upphandlade ramavtal från två olika upphandlingar. Det första målet avsåg ett ramavtal avseende golvarbeten. I upphandlingsdokumentet angavs en ungefärlig volym för ramavtalet per år. Vidare fanns information om hur frågor kunde ställas under anbudstiden. Någon fråga angående ramavtalets maximala omfattning inkom inte under anbudstiden. Efter att tilldelningsbeslut meddelats valde den anbudsgivare som rangordnats på andra plats att överpröva upphandlingen. Anbudsgivaren anförde bl.a. att det saknades uppgift om takvolym, dvs. den maximala kvantitet som totalt kunde avropas genom ramavtalet. Leverantören ansåg sig ha lidit eller riskerat att lida skada på grund av bristerna i upphandlingen, eftersom bolaget enligt egen utsaga hade kunnat lämna ett lägre pris och placerat sig bättre i upphandlingen om en takvolym hade angivits i upphandlingen.
I det andra målet var det fråga om ett ramavtal avseende utskriftstjänster. I upphandlingsdokumentet angavs historiska volymer för tjänsten och en uppskattning av beställarens framtida behov med ett angivande av att behoven kunde komma att variera och således över- eller underskridas. Även här förelåg möjlighet att ställa frågor till den upphandlande myndigheten vilket inte gjordes vad gällde ramavtalets volym. En anbudsgivare som inte antogs som leverantör i upphandlingen ansökte om överprövning. Bolaget ansåg sig inte ha kunnat lämna sitt mest konkurrenskraftiga anbud på grund av avsaknaden av uppgift om ramavtalets takvolym.
Med stöd av EU-domstolens avgörande i mål C-23/20 Simonsen & Weel konstaterade HFD att det vid en upphandling av ett ramavtal måste anges den största kvantitet eller det högsta värde som ramavtalet ska omfatta (takvolym). Kravet gäller oavsett om ramavtal ska tecknas med en eller flera leverantörer. Eftersom kravet på att ange takvolym inte var uppfyllt i någon av upphandlingarna hade båda upphandlingarna genomförts i strid med principerna om öppenhet och likabehandling.
HFD tog därefter ställning till om bristerna i upphandlingarna hade medfört skada eller risk för skada för leverantörerna och om de hade gjort vad som kunde krävas för att undvika att skada skulle uppstå. I skadebedömningen slog HFD fast att en leverantör som anser att de uppgifter som lämnas i upphandlingsdokumenten är ofullständiga eller otydliga bör ställa frågor samt begära kompletteringar och förtydliganden från den upphandlande myndigheten redan under anbudstiden. Eftersom sådana åtgärder inte vidtogs av leverantörerna i något av målen och godtagbara skäl för underlåtenheten inte förelåg ansågs bristerna inte ha medfört att leverantörerna lidit eller riskerat att lida skada. Avsaknaden av angivna takvolymer utgjorde därför inte skäl för ingripande när leverantörerna inte kunde visa skada.
Att ta med sig: Genom domen införde HFD en påtalandeskyldighet för leverantörer under anbudstiden. Om upphandlingsunderlaget är ofullständigt eller otydligt bör leverantörer därför agera skadebegränsande och proaktivt redan under anbudstiden. Det kan exempelvis vara fråga om brister vad gäller uppgift om takvolym, upphandlingsföremål, ramavtalets löptid eller utvärderingsmodell. En leverantör bör inte vänta med att framföra invändningar om sådana brister till en eventuell överprövning. Av detta skäl kan det i vissa fall vara särskilt angeläget med juridisk konsultation redan under anbudstiden. En leverantör som inte påtalat en brist behöver vid en överprövning ha godtagbara skäl för att kunna anses ha lidit eller riskerat att lida skada. Vad som utgör godtagbara skäl är ännu inte klarlagt. Det kunde tänkas vara om den upphandlande myndigheten tillämpar ett till synes tydligt kriterium på ett annat sätt än leverantörer kunnat förvänta sig i det konkurrensuppsökande skedet.
Fråga om enskilds rätt till ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsmål
(HFD 2022 ref. 10)
En kvinna ansökte om namnbyte hos Skatteverket och fick avslag. Efter att kammarrätten hade godkänt namnbytet, överklagade Skatteverket till HFD. Kvinnan motsatte sig ändring och begärde ersättning för sina rättegångskostnader. HFD avslog Skatteverkets överklagande och kvinnan fick ändra sitt efternamn. Hon yrkade då ersättning för sina rättegångskostnader. Då uppkom frågan: Innebär rätten till en rättvis rättegång enligt europakonventionen att en enskild, som har vunnit mot det allmänna i en förvaltningsprocess, måste tillerkännas ersättning för sina rättegångskostnader?
Till skillnad från vad som i regel gäller för mål i allmän domstol finns det för förvaltningsprocessen inte några föreskrifter om ersättning för rättegångskostnader (med undantag för skatteförfaranden). Skälen för den ordningen har bl.a. motiverats med att förvaltningsprocessen är avgiftsfri, att motparten oftast är en myndighet som ska agera objektivt, liksom att förvaltningsdomstolarna har en utredningsskyldighet.
HFD konstaterade att Europadomstolen och EU-domstolen har slagit fast att det under vissa förhållanden är oförenligt med rätten till en rättvis rättegång, att enskilda nekas ersättning för rättegångskostnader. HFD konstaterade dessutom att HD har gjort en liknande bedömning när det gäller rätten till ersättning i sådana rättsvårdsärenden som avgörs av allmän domstol enligt ärendelagen.
HFD kom fram till slutsatsen att förvaltningsprocessen är utformad så att den regelmässigt uppfyller de krav som kan ställas för att en rättegång ska anses rättvis, men att det inte kan uteslutas att det undantagsvis kan uppkomma situationer där omständigheterna är sådana att det inte skulle vara förenligt med rätten till en rättvis rättegång om en enskild part inte kan få ersättning för befogade rättegångskostnader. HFD gick därmed vidare och prövade om rätten till en rättvis rättegång innebär att rättegångskostnader måste utdömas inom ramen för själva förvaltningsprocessen eller om rättighetsskyddet kan upprätthållas genom att den enskilde kan erhålla skadestånd i en senare process.
HFD konstaterade att det av Europadomstolens praxis framgår att den senare ordningen är förenlig med rätten till en rättvis rättegång och att motsvarande bestämmelser i RF och EU:s rättighetsstadga får anses ha samma innebörd. HFD kom därför till slutsatsen att rätten till en rättvis rättegång inte innebär att ersättning för rättegångskostnader måste beviljas i själva förvaltningsmålet.
Att ta med sig: En enskild kommer inte heller i fortsättningen att kunna få ersättning för sina kostnader i ett förvaltningsmål. Framställs ett sådant yrkande kommer det att avvisas, dvs. inte ens prövas. För att en enskild ska kunna få ersättning för sådana kostnader erfordras en talan om skadestånd mot det allmänna. Då grundad på att rätten till en rättvis rättegång inte har kunnat tillgodoses inom ramen för förvaltningsmålet.
Det är tills vidare osäkert om det för rätt till skadestånd krävs att man först har försökt få ersättning för sina ombudskostnader i förvaltningsmålet, dvs. yrkat ersättning och fått yrkandet avvisat, eller om det räcker att i det efterföljande skadeståndsmålet mot det allmänna visa att kostnaderna har varit befogade. Den namnbytande kvinnan driver för närvarande en skadeståndsprocess mot staten och utgången av det målet kommer sannolikt ge klarhet.
