I en komplex juridisk kontext där anställdas skyldigheter vid konkurs står i fokus, har Göta hovrätt nyligen avkunnat ett beslut som kan få långtgående konsekvenser för hur fordringar på lön och liknande ersättning ska hanteras i konkurs. Beslutet, som inte överklagades till Högsta domstolen, har väckt både diskussion och upprördhet inom rättsvärlden. Denna artikel granskar närmare det kontroversiella avgörandet, dess påverkan på konkursförvaltare och anställda samt avgörandets konsekvenser för konkursförfarandena i framtiden.
Anställdas lönegaranti vid konkurs
En anställd som i en konkurs har fordringar på lön och liknande ersättning har ofta rätt till betalning genom den statliga lönegarantin. Staten går då in och betalar den anställdes fordran samt övertar i motsvarande mån den anställdes fordran mot konkursbolaget (s.k. lönegarantiregress). Den anställdes rätt till lönegaranti är dock tids- och beloppsmässigt begränsad, vilket medför att den anställde ibland inte får garantiersättning för hela sin fordran. Om den anställde ska kunna få betalt för den del av fordran som inte omfattas av lönegaranti krävs att fordran i stället blir föremål för utdelning i konkursen. Den anställde behandlas då, i princip, som en vanlig borgenär.
Den allmänna uppfattningen bland konkursförvaltare har varit att det ankommer på förvaltaren att för de anställdas räkning bevaka fordringar på lön och liknande ersättning i de fall rätten till utdelning fastställs genom ett bevakningsförfarande (bevakningsförfarande genomförs regelmässigt i konkurser där utdelning kan komma ifråga för oprioriterade fordringar). Fordringar som inte bevakas i bevakningsförfarandet kan inte bli föremål för utdelning och att fordringarna bevakas är därför avgörande för den anställdes möjlighet till betalning då ersättning inte kan erhållas genom lönegarantin.
Göta hovrätts beslut och konkurserna
Den 3 mars 2023 meddelade Göta hovrätt emellertid ett beslut (mål nr Ö 182-23) där domstolen slog fast att det inte ligger inom en konkursförvaltares uppdrag att bevaka de anställdas lönefordringar i bevakningsförfarandet, såvida fordran inte omfattas av lönegaranti. Då det aktuella hovrättsbeslutet inte överklagades till Högsta domstolen får beslutet stort genomslag vid framtida bevakningsförfaranden. Tillsynsmyndigheten i konkurser, vilken utövar tillsyn över konkursförvaltarnas åtgärder, har (utan att problematisera avgörandet) uppmärksammat konkursförvaltarna på beslutet och får antas anse att beslutet numera utgör gällande rätt.
Tyngden av hovrättens argument kan dock ifrågasättas (mer om detta längre ner). Vidare är utgången av beslutet olyckligt ur ett praktiskt perspektiv. I konkurser med många anställda riskerar hovrättens avgörande att medföra ökade konkurskostnader och därmed försämrade utdelningsmöjligheter för borgenärerna. Detta då konkursförvaltarna kan förväntas behöva hantera ett ökat antal frågor från anställda kring bevakningsskyldigheten. Vidare kan antalet efterbevakningar (d.v.s. bevakningar som framställs först efter utgången av ordinarie bevakningsfrist och som behöver handläggas i särskild ordning) antas komma att öka. Eftersom efterbevakningar kan påkallas ända fram till att utdelningsförslaget upprättats (vilket vanligen sker i anslutning till att förvaltaren avger slutredovisning) riskerar detta att medföra att konkurserna pågår längre, vilket utöver ökade kostnader medför att borgenärerna behöver vänta längre på sina utdelningsmedel.
Lönegaranti och bevakning: En granskning
Som nämnts kan hovrättens bedömning ifrågasättas. Orsaken härtill är lite knölig, men redovisas här för den särskilt intresserade.
I centrum för bedömningen är 15 § 1 st. lönegarantilagen som anger att:
Förvaltaren ska för arbetstagarens räkning bevaka fordringar som enligt förvaltarens bedömning är klara.
Enligt hovrätten ska lagrummet inte uppfattas som en skyldighet för förvaltaren att bevaka alla klara lönefordringar, utan endast sådana fordringar som omfattas av statlig lönegaranti. Sådana fordringar kan emellertid endast bli aktuella att bevaka i ett bevakningsförfarande som inleds innan förvaltaren hunnit fatta beslut om lönegaranti. Eftersom fattande av lönegarantibeslut regelmässigt sker tidigt under konkurshandläggningen medan ett bevakningsförfarande påkallas först sedan avvecklingsarbetet fortskridit så långt att det står klart att utdelning aktualiseras för oprioriterade fordringar torde någon bevakningsskyldighet för konkursförvaltarna, i ljuset av hovrättens avgörande, sällan/aldrig aktualiseras. I nästan alla praktiska fall kommer därför de anställda själva behöva bevaka sina fordringar i bevakningsförfarandet.
Hovrätten härleder i beslutsskälen (sidan 5 i beslutet) innebörden av 15 § lönegarantilagen tillbaka till 6 § första stycket lagen (1975:1261) om ändring av lagen om statlig lönegaranti vid konkurs.
I första stycket första och andra meningen i det lagrummet angavs att:
Förvaltare i konkurs, som handlägges i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet i fråga om konkurs, skall snarast efter konkursbeslutet underrätta myndighet som avses i 5 § om fordran på lön för uppsägningstid i den mån fordringen enligt förvaltarens bedömande är klar. Underrättelse bör också lämnas även om annan fordran som omfattas av lönegarantin under samma förutsättning.
I tredje stycket angavs:
När underrättelse lämnas enligt första stycket första eller andra meningen skall förvaltaren samtidigt för arbetstagarens räkning bevaka fordran som avses med underrättelsen.
Av citaten drar hovrätten följande slutsats:
Förvaltarens bevakningsskyldighet omfattade således från början endast samma fordringar som hen hade underrättat den utbetalande myndigheten om, dvs. fordringar som omfattas av lönegaranti. Eftersom någon ändring i sak inte har varit avsedd genom senare lagändringar anser hovrätten att förvaltarens bevakningsskyldighet enbart omfattar fordringar som omfattas av lönegarantin och således inte andra fordringar som arbetstagarna kan ha.
I 6 § första stycket första meningen i 1975 års lag knyts dock inte underrättelseskyldigheten till att fordran måste omfattas av lönegaranti. Där anges endast:
Förvaltare i konkurs, som handlägges i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet i fråga om konkurs, skall snarast efter konkursbeslutet underrätta myndighet som avses i 5 § om fordran på lön för uppsägningstid i den mån fordringen enligt förvaltarens bedömande är klar.
Det avgörande var alltså om fordran avsåg
- lön;
- för uppsägningstid; och
- som enligt förvaltarens bedömning är klar.
Förvaltaren skulle följaktligen, till skillnad från vad hovrätten tycks mena, underrätta även om fordringar som, t.ex. på grund av beloppsspärr, inte grundande rätt till lönegaranti. Följaktligen skulle även sådana fordringar bevakas i ett bevakningsförfarande.
Denna tillämpning motsägs inte av den andra meningen i lagrummet som anger att:
Underrättelse bör också lämnas även om annan fordran som omfattas av lönegarantin under samma förutsättning.
För sådana fordringar, d.v.s. fordringar som inte avser uppsägningstid, föreligger dock underrättelseskyldighet (=bevakningsskyldighet) endast i den mån fordringarna omfattas av lönegarantin.
Det går naturligtvis att hävda att ordalydelsen ”även om annan fordran som omfattas av lönegarantin” antyder att även första meningen är begränsad till fordringar som omfattas av lönegarantin, men om så var fallet hade man väl inte behövt ha både första och andra meningen utan kunnat nöja sig med att konstatera att förvaltaren ska underrätta myndigheten om alla lönefordringar som omfattas av lönegarantin och som förvaltaren bedömer är klara. Ändamålsmässiga skäl talar dessutom för att alla klara lönefordringar – d.v.s. inte endast uppsägningslön utan även fordringar på t.ex. semesterersättning – borde omfattas av konkursförvaltarens bevakningsskyldighet).
Sammanfattning
Sammanfattningsvis framstår hovrättens avgörande som inte helt övertygande. Hovrättens slutsatser går dessutom på tvärs med den tidigare förhärskande uppfattningen om att det ankommer på förvaltaren att bevaka de anställdas fordran på lön och annan liknande ersättning. Avgörandet riskerar även att leda till oönskade konsekvenser. Förhoppningsvis får Högsta domstolen därför snart möjlighet att överpröva Göta hovrätts slutsatser. För närvarande måste dock rättsläget betecknas som osäkert, eller i vart fall otillfredsställande.
