Edition i en tvist medför skyldighet att lämna ut uppgifter som kan tjäna som bevis till en domstol. GDPR uppställer grundläggande krav för att säkerställa integriteten för de registrerade. När edition begärs av en part i en tvist avseende uppgifter som innehåller personuppgifter kan de registrerades rättigheter komma i kläm. I torsdags, den 2 mars 2023, en viktig dom från EU-domstolen som vägleder i intressekonflikten som uppstår mellan en parts rätt att kunna föra bevisning och enskildas integritet.
Av advokaten Johanna Näslund, Managing Partner, Advokatfirman Lindahl Örebro
Målet rör i korthet en entreprenadtvist, i vilken en part begärt att bevisning ska inges till domstolen i form av s k ID 06-uppgifter. ID 06-uppgifterna utvisar vid vilka tider enskilda byggarbetare befunnit sig på en byggarbetsplats. I entreprenadtvist kan sådana uppgifter värdefulla i ett bevishänseende eftersom det kan bevisa om exempelvis ÄTA-arbeten utförts eller inte. Uppgifterna insamlas på grund av byggherrens skyldighet att föra register över arbetarna i syfte för att underlätta skattekontroll, d v s för ett uttalat ändamål. Begäran om edition möttes (förenklat beskrivet) av invändning från motparten om att GDPR gäller och att uppgifterna om enskilda byggarbetare inte skulle lämnas ut.
Editionsreglerna i svensk rätt föreskriver att domstolen ska göra en avvägning ska göras mellan bevisningens relevans och motpartens intresse av att inte lämna ut uppgifterna. Att innehållet kan vara av privat natur, eller att de registrerades (byggarbetarnas intressen) intressen ska beaktas, anges inte i de svenska processreglerna avseende edition.
Inte oväntat, konstaterade EU-domstolen att nationella domstolar, har att tillämpa GDPR vid avgörande av editionsfrågan, eftersom att förete bevisning i domstol som innehåller personuppgifter är behandling i GDPRs mening.
Det innebär bl a att det måste finnas laglig grund för behandlingen. I det här fallet konstaterades att behandlingen kan t ex vara nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning, i det här fallet domstolarnas dömande verksamhet. EU-domstolen uttalade att vidarebehandling, d v s behandling för annat ändamål än vad uppgifterna samlats in för, kan vara tillåten under förutsättning att den grundar sig på en medlemsstats nationella rätt (t ex editionsreglerna) och att den utgör en nödvändig och proportionell åtgärd i ett demokratiskt samhälle för att skydda visst ändamål (t ex rätten att föra bevisning när det finns ett sådant intresse). HD har i den kommande processen att ta ställning till om det faktiskt går att möta målen och göra avvägningarna EU-domstolen angav. EU-domstolen uttalade även nationella domstolar ska beakta de registrerades rättigheter vid tillämpningen av editionsreglerna i den svenska processrätten.
Slutsatser
Sammanfattningsvis kan följande slutsatser dras:
- GDPR gäller vid edition av uppgifter som innehåller personuppgifter
- Avvägning som omfattar de registrerades intressen ska göras vid sidan av den avvägning som de svenska editionsreglerna uttryckligen anger
- Avvägningen ska göras i varje enskilt fall
- Det kan resultera i olika utgångar, beroende på vilken typ av mål det rör och omständigheterna i övrigt i varje enskilt fall
- Avvägningen ska omfatta om begärda uppgifter är adekvata och relevanta för att uppnå målet
Aktuella frågor att beakta vid avvägningen skulle kunna vara:
- Kan mindre ingripande bevismedel kan användas?
- Kan endast delar av begärda uppgifter lämnas ut?
- Kan åtgärd beslutas för att minska integritetsintrånget hos de registrerade?
- Kan begränsning av allmänhetens möjlighet att del av handlingarna i målet beslutas?
- Kan parterna föreläggas att inte använda uppgifterna för annat ändamål?
Domen innebär – som klart framgår av frågebatteriet ovan - att verktygslådan för oss ombud har utökats med förfinade verktyg. Det ger möjligheter att integritetsaspekterna kan mejslas ut och ges den plats de förtjänar vid domstolsprövningarna.
EU-domstolens dom i mål C-268/21, den 2 mars 2023, (Högsta domstolen mål Ö 1750-20)
