Under året som gått har Högsta domstolen (HD) och landets hovrätter fått pröva ett antal tvister med entreprenadrättslig koppling. Vi har sammanställt några av de domar som kan vara bra att känna till.
Hävning och avbrytande
Entreprenör saknade rätt att avbryta – beställaren fick häva
(Svea hovrätt, 2022-02-24, T 11970-19)
En entreprenör avbröt sina arbeten med hänvisning till att beställaren dels inte hade betalat fakturor, dels krävde att arbetena skulle utföras i en snabbare takt än vad entreprenören ansåg genomförbart. Till följd av detta hävde beställaren entreprenaden. Hovrätten fann att entreprenören inte hade visat att några förfallna fakturor faktiskt inte var betalda, varför entreprenören inte hade rätt att avbryta på den grunden. Vidare uttalade hovrätten att orimliga krav från en beställare inte i sig självt kan ge rätt att avbryta. Eftersom arbetena sedan tidigare var försenade och entreprenören dessutom genom avbrytandet själv uppgett att arbetena inte kunde genomföras i tid, framstod det enligt hovrätten som klart att entreprenören inte hade klarat av sina arbeten i tid. Beställaren hade därför rätt att häva.
Avgörandet belyser riskerna med hävning. Det är inte sällan som parterna är oeniga om tidplanen är genomförbar. Även om beställarens förväntningar kan tyckas orealistiska är utgångspunkten att entreprenören får göra det som är möjligt: entreprenören skulle i en sådan situation eventuellt kunna få rätt till tidförlängning alternativt forceringsersättning.
Rätt att häva även vid inträffad försening, inte bara vid förväntad försening
(Svea hovrätt, 2022-06-10, T 8169-19)
Sju månader efter kontraktstidens utgång var en entreprenad fortfarande inte färdigställd. Beställaren hävde därför kontraktet. Frågan var då om hävningen var tillåten enligt kap. 8 § 1 p. 1 i ABT 06, som anger att rätt till hävning föreligger om ”entreprenaden har försenats så att den uppenbarligen inte kan färdigställas inom kontraktstiden”, dvs. vid en förväntad försening. Hovrätten gjorde bedömningen att även en inträffad försening kunde ge rätt till hävning.
Hovrätten fann att entreprenören saknade rätt till tidförlängning (se redogörelsen längre ned, under rubriken ”Olika typer av avtalsklausuler”). Frågan var då om förseningen medförde en väsentlig olägenhet för beställaren. Här konstaterade hovrätten först att det inte fanns något krav på så kallad synbarhet. Rätt till hävning kan alltså föreligga även om de förhållanden som medför väsentlig olägenhet inte är synbara för entreprenören. Enligt hovrätten medförde förseningen en väsentlig olägenhet för beställaren. I den bedömningen fick det stor betydelse att det återstod en hel del arbeten även vid hävningstidpunkten (ytterligare ca ett halvår) och att det medförde olägenheter i form av att de idrottshallar som skulle uppföras inte kunde tas i anspråk i tid.
Denna dom belyser alltså flera intressanta frågor knutna till hävning, särskilt för försenade entreprenader. Dels att aktuell hävningsbestämmelse även gäller inträffade förseningar, dels var gränsen går för väsentlig olägenhet och dels att det inte krävs att entreprenören ska kunna se väsentligheten för att beställaren ska kunna häva.
Får man åberopa ny grund för hävning i efterhand?
(Svea hovrätt, dom 2022-11-10, T 3317-21)
En beställare hävde ett entreprenadkontrakt. I hävningsskriften angavs grunden att det förelåg fel i de kalksläckare som entreprenören hade utfört. I ett senare skede gjorde beställaren även gällande försening som grund för hävningen. Något hinder mot att på detta vis åberopa ytterligare en hävningsgrund ansågs inte finnas. Däremot fann hovrätten att beställaren inte visat att någon av dessa två grunder förelåg.
Beställarens obefogade hävning gav därför entreprenören rätt att häva och få skadestånd utdömt. Entreprenören fick rätt till ett belopp motsvarande budgetofferten för kvarvarande arbeten och ett entreprenörsarvode om åtta procent, dvs. den ersättning som entreprenören hade fått om entreprenaden hade fullgjorts.
Med denna dom ges ett ytterligare rättesnöre i den omdiskuterade frågan om åberopande av nya grunder för hävning. I den rättsvetenskapliga litteraturen har meningarna skilt sig åt och även domstolarna har dömt delvis olika. Omständigheterna i det enskilda fallet har dock som alltid avgörande betydelse, varför den part som häver ändå ska försöka vara så utförlig och heltäckande när grunderna anges.
Skadeståndsansvar enligt miljöbalken
Ägare av grannfastighet fick rätt till skadestånd vid borrning av bergvärme
(Högsta domstolen, NJA 2022 s. 303)
En entreprenör utförde borrningsarbete för bergvärme på en fastighet. I samband med borrningen uppstod tryck i ett gammalt borrhål på grannfastigheten, vilket ledde till att jord och lera sprutade upp och smutsade ned en byggnad. Frågan i HD var om entreprenören hade ett skadeståndsansvar för detta i enlighet med 32 kap. miljöbalken, som föreskriver ett strikt ansvar för skadevållaren (vilket innebär att den skadelidande inte behöver bevisa att skadevållaren varit vårdslös) I det kapitlet listas sju specifika typer av störningar och i en åttonde punkt ”annan liknande störning”. Borrningsarbete eller tryckförändringar är inte några av de sju punkterna, men däremot ansåg HD de kunde utgöra ”annan liknande störning”. Det fick då betydelse att borrning i bergvärme utgör miljöfarlig verksamhet, liksom att tryckförändringar var något att räkna med i verksamheten. Eftersom tryckskadorna var en påräknelig följd av borrningen och störningen inte skäligen bort tålas ålades entreprenören ett skadeståndsansvar.
Med detta rättsfall har HD gett viktig vägledning för vad som kan avses med ”annan liknande störning”. Det är inte otänkbart att rättspraxis kring begreppet kommer att utvecklas vidare i mark- och miljööverdomstolarna. För såväl entreprenörer som byggherrar kan rättsfallet ses som påminnelse om riskerna förknippade med olika entreprenadprojekt. I detta sammanhang kan även nämnas att enligt AB 04 kap. 5 § 13 är beställaren i förhållande till entreprenören ansvarig för den skadeståndsskyldighet som entreprenören enligt 32 kap. miljöbalken har mot tredje man, förutsatt att entreprenören kan visa att han rimligen inte kunnat förebygga eller begränsa skadan. Med andra ord kan entreprenören i en dylik situation eventuellt undslippa kostnadsansvar.
Restaurang fick miljonskadestånd p.g.a. byggnadsbuller m.m.
(Mark- och miljööverdomstolen, dom 2022-01-18, M 13114-20)
En restaurang vid Slussen i Stockholm väckte en skadeståndstalan mot Stockholms stad på grund av omfattande byggarbeten som utfördes i området på uppdrag av staden. Restaurangen gjorde gällande att dess omsättning hade minskat till följd av dels buller och skakningar, dels olika former av begränsningar/störningar av tillgängligheten och dels att landskapsbilden runt restaurangen hade förfulats. Mark- och miljööverdomstolen ansåg att bullren och skakningarna – som utgör preciserade skador enligt 32 kap. miljöbalken – hade förekommit samt att tillgänglighetsstörningarna (i form av att såväl bilar, kollektivtrafik som fotgängare fått ta omvägar för att komma till huvudentrén) hade förekommit och utgjorde ”annan liknande störning”. Förfulningen av landskapsbilden ansågs däremot inte utgöra en störning. Domstolen fann hur som helst att bullren, skakningarna och tillgänglighetsstörningarna hade påverkat restaurangens omsättning negativt. Närmare bestämt med ca 18,5 miljoner kronor över en treårsperiod. Staden var därför skyldig att ersätta restaurangen den kostnaden.
Även detta avgörande påminner om det ansvar som en byggnation kan medföra i förhållande till omgivningen. Avgörandet visar vad som kan utgöra en skadeståndsgrundande störning (buller, skakningar och begränsningar i tillgänglighet), men också att gränsen inte sträcker sig hur långt som helst (förfulning av landskapet).
Hyresrättsliga frågor
Hyresgäst fick nedsatt hyra när slutbesked dröjt
(Högsta domstolen, NJA 2022 s. 188)
I samband med en ombyggnation gick hyresgästerna med på att tillfälligt flytta till annat boende som de själva hade ordnat. Hyresvärden informerade hyresgästerna om att deras gemensamma lägenhet skulle vara klar för inflyttning i juli, men byggnadsnämnden meddelade slutbesked först i maj efterföljande år. Eftersom arbetena var anmälningspliktiga enligt plan- och bygglagen fick huset inte tas i bruk mellan det att startbesked respektive slutbesked lämnats. Hyresgästerna betalade inte hyra under tiden som slutbesked saknades, varför hyresvärden väckte talan.
Hyreslagstiftningen innehåller bestämmelser om rätt till hyresnedsättning för det fall myndighet, på grund av lägenhetens beskaffenhet, meddelat förbud mot att använda hela eller delar av en lägenhet eller lokal. Enligt HD skulle slutbeskedet likställas med ett sådant myndighetsbeslut om användningsförbud, alltså trots att slutbeskedet inte meddelats på grund av lägenhetens beskaffenhet och att beslutet inte riktats direkt mot hyresvärden. Eftersom användningsförbudet medförde hinder och men för hyresgästerna hade de därför rätt till en fullständig nedsättning av hyran under perioden.
Med detta rättsfall har klargjorts förhållandet mellan å ena sidan fastighetsägarens skyldigheter såsom byggherre enligt plan- och bygglagen (gentemot det allmänna) och å andra sidan fastighetsägarens skyldigheter såsom hyresvärd gentemot sina hyresgäster. Risken för hyresnedsättning är därmed något som kan vara värt att beakta i olika projektkalkyler.
Skadestånd och vårdslöshet
Direktkrav mellan försäkringsbolag avseende skada orsakad av entreprenör
(Göta hovrätt, dom 2022-03-25, T 936-21)
Brandskada uppstod i en entreprenad. Beställaren fick försäkringsersättning från sin försäkringsgivare. Entreprenören fick däremot ingen ersättning från sin försäkringsgivare. Efter att entreprenören hade försatts i konkurs valde beställarens försäkringsgivare att väcka ett så kallat direktkrav mot entreprenörens försäkringsgivare. Direktkravet tilläts och fick även framgång.
Möjligheten till sådana direktkrav kan vara bra att känna till, särskilt i de situationer där ens motpart gått i konkurs eller annars kan tänkas ha betalningssvårigheter. Avgörandet kan också ses i ljuset av ett omtalat rättsfall från fjolåret avseende överlåtelse av fordran (NJA 2021 s. 622). I det fallet godtogs att beställarens försäkringsbolag, efter överlåtelse av fordran från huvudentreprenören, riktade krav direkt mot en underentreprenör, som ansvarade för den aktuella skadan.
Otydligheter och motsägelser betyder inte i sig att konsulten varit vårdslös
(Svea hovrätt, dom 2022-03-17, T 3141-20)
En beställare väckte talan om skadestånd mot sin konsult med hänvisning till olika brister i de bygghandlingar som konsulten tagit fram. ABK 09 var avtalat mellan beställaren och konsulten. Hovrätten ogillade talan. Projekteringen var visserligen otydlig i vissa hänseenden och avvek från rekommendationer i installationsmanualer, men konsulten ansågs inte ha varit vårdslös.
Avgörandet påminner om svårigheten att hålla en konsult ansvarig: i varje enskilt fall måste bevisas en konkret och påtaglig avvikelse från en aktsamhetsnorm. Som i detta fall kan olika experter tycka olika och då faller osäkerheten typiskt sett tillbaka på beställaren, som primärt har bevisbördan.
Är entreprenaden godkänd även utan slutbesiktning, och har krav på skadestånd framställts i tid?
(Svea hovrätt, dom 2022-11-30, T 795-21)
Frågan i målet var om beställaren hade framställt sitt krav på skadestånd i rätt tid avseende en skada som framträtt under entreprenadtiden, dvs. inom tre månader från entreprenadtidens utgång (i enlighet med ABT 06 kap. 5 § 21). Utgångspunkten är att entreprenadtiden går ut i samband med godkänd slutbesiktning (ABT 06 kap. 7 § 12). Någon slutbesiktning kom dock inte att hållas. Beställaren hade däremot erlagt slutbetalning när väl den egna organisationen bekräftat att arbetena var utförda. Vid tidpunkten för slutbetalningen hade entreprenören lämnat området. Hovrätten fann att parterna genom detta agerande fick anses ha avtalat om att avlämnande av entreprenaden skulle genomföras på annat sätt än genom slutbesiktning (ABT 06 kap. 7 § 12 sista stycket). Slutbetalningen var därmed att betrakta som en besiktningsmans godkännande.
Ungefär ett år senare framställde beställaren ett konkretiserat krav på skadestånd avseende en vattenskada. Kravet var framställt för sent. Beställaren gjorde däremot gällande att ett mejl skickat strax före slutbetalning skulle anses utgöra ett skadeståndskrav. Mejlet skickades av beställarens försäkringsbolag till entreprenörens samt angav att försäkringsbolaget skulle ”initialt reglera skadan på [beställarens] försäkring och, efter att kostnaden summeras, återkomma med ett specificerat skadeståndskrav.” Enligt hovrätten var det inte tydligt om ett skadeståndskrav gjordes gällande mot entreprenören eller vad grunden för det kravet i så fall var. Det skulle också beaktas att det inte framkommit att entreprenörens försäkringsbolag hade i uppdrag att föra entreprenörens talan. Sammantaget ansåg hovrätten därför att mejlet inte utgjorde något skadeståndskrav.
Detta avgörande illustrerar hur parternas hantering av en situation kan få rättslig betydelse och hur viktigt det är att förmedla sin ståndpunkt för motparten. Här fick slutbetalningen som följd att entreprenaden ansågs avlämnad trots att slutbesiktning inte hållits. Därefter framställdes inget krav förrän efter ett år. Det mejl som hade skickats dessförinnan var inte tillräckligt tydligt. I enlighet med senare års rättspraxis (och ytterligare ett mål från i år, se nedan) befäster avgörandet att man för säkerhets skull tydligt behöver ange att skadestånd begärs och alltså inte bara att det kommer eller kan komma att begäras. Likaså bör det framgå omständigheter som grundar kravet.
Ytterligare ett avgörande om hur tydligt ett skadeståndskrav ska vara
(Göta hovrätt, dom 2022-05-23, T 4319-21)
I en konsulttvist med ABK 09 som standardvillkor uppstod frågan om beställarens mejl utgjorde ett skadeståndskrav (och därmed om krav framställt i rätt tid enligt ABK 09 kap. 5 § 6). Varken mejlets rubrik eller text angav att det var fråga om ett skadeståndskrav. Mejlet löd i stället: ”Om bedömningen blir att det finns felaktigheter i handlingarna kommer vi att ta kontakt med er för att tillsammans hitta en lösning för reglering av de extrakostnader som belastar projektet.” Enligt hovrätten lämnade mejlet närmast öppet om krav skulle framställas eller inte. Hovrätten ansåg därför att mejlet inte utgjorde ett krav på skadestånd enligt ABK-bestämmelsen.
På samma sätt som föregående dom belyser denna dom vikten av tydlighet och ger, tillsammans med tidigare rättspraxis, vägledning i hur ett skadeståndskrav bör utformas.
Olika typer av avtalsklausuler
Totalentreprenör ansvarade för befintliga förhållanden och därmed för försening
(Svea hovrätt, 2022-06-10, T 8169-19)
I tidigare omnämnt mål om hävning p.g.a. inträffad försening uppkom även frågan om entreprenören hade rätt till tidförlängning till följd av dimensioneringen av värmeanläggningen. Den omtvistade frågan var om den dimensionerande förutsättningen ”Max energiuttag ur borrhål 140 kW/m, Borrhål, år” i rambeskrivningen utgjorde ett sådant plats- eller sakförhållande som beställaren svarade för enligt ABT 06 kap. 1 § 6. Entreprenören hade utgått från att det var möjligt att ta ut 140 kW/m ur borrhålet. Så var dock inte fallet och entreprenaden försenades följaktligen av att entreprenören behövde fastställa uttagsvärdet och anpassa sina arbeten utifrån det.
Med ändring i kap. 1 § 6 i ABT 06 hade entreprenören ålagts ”allt ansvar för befintliga förhållanden”. I de administrativa föreskrifterna angavs att entreprenören genom besök på platsen skulle ha skaffat sig kännedom om förhållanden som kunde inverka på entreprenadens bedrivande och kostnaderna för detta. Enligt hovrätten innebar dessa skrivningar att beställaren frånsagt sig ansvaret för platsförhållandena och att entreprenören därmed var skyldig att bilda sig en uppfattning om det möjliga energiuttaget. Den skyldigheten skulle också ses i ljuset av kap. 1 § 9 i ABT 06, där det stadgas att entreprenören ska göra en fackmässig bedömning om det vid avgivandet av anbudet saknas uppgifter om arbetsområdet. Hovrätten ansåg att entreprenören inte hade uppfyllt den skyldigheten. Det innebar att förseningar föranledda av borrhålens energiuttag föll tillbaka på entreprenören, som alltså inte fick rätt till tidförlängning.
Avgörandet påminner om vikten av tydlig ansvarsfördelning vid avtalsskrivningen. När, som på detta sätt, entreprenören åtagit sig ansvar för platsförhållanden följer det ett stort ansvar för att säkerställa dessa.
Självkostnad är inte lika med skäligt pris
(Svea hovrätt, dom 2022-11-23, T 681-21)
I en konsumententreprenad där parterna avtalat om ersättning enligt självkostnadsprincipen uppstod tvist om bl.a. prisets skälighet. Entreprenören gjorde gällande att fakturerat pris var skäligt eftersom det svarade mot självkostnaden för t.ex. underentreprenörer och leverantörer. Hovrätten godtog inte det synsättet, utan ansåg att prisets skälighet måste kunna bevisas i varje enskilt fall. I det ligger att entreprenören måste beakta konsumentens intressen vid val av underentreprenörer och material samt att det måste kunna bedömas om ersättningen till underentreprenören är skäligt. Enligt hovrätten räckte inte utredningen för att bevisa att priset var skäligt. Entreprenörens anspråk på ersättning fick därför inte framgång.
Detta avgörande är inte bara relevant för konsumententreprenader, där det i 36 § konsumenttjänstlagen finns en uttrycklig bestämmelse om prisets skälighet. De senaste årens utvecklig i en spretig hovrättspraxis visar att även entreprenadavtal mellan näringsidkare och med AB/ABT som bas sannolikt kan behöva beakta allmänna principer om skäligt pris (t.ex. i analogi med 45 § köplagen). Att ett visst pris eller viss ersättningsmodell avtalats befriar alltså inte nödvändigtvis entreprenören från att visa att priset är skäligt. Det gäller särskilt antal timmar vid ersättning enligt självkostnadsprincipen. I detta sammanhang kan även nämnas att det i AB/ABT dessutom finns en bestämmelse i kap. 6 § 10 p 3 som föreskriver att entreprenören, som huvudregel, ska vid upphandling av material eller underentreprenad ska infordra anbud från flera leverantörer och underentreprenörer.
Hyresgästanpassningar
(Svea hovrätt, dom 2022-06-01, T 13768-20)
En myndighet och ett fastighetsbolag ingick ett hyresavtal. Lokalen skulle genomgå en större ombyggnad och anpassas till myndighetens (hyresgästens) verksamhet. Anpassningarna skulle bekostas av myndigheten, men fastighetsbolaget (hyresvärden) skulle handla upp dem. Fastighetsbolaget handlade därför upp en entreprenör för arbetena. Efter att fastighetsbolaget ställt ut fakturor avseende arbetena bestred myndigheten fakturorna med hänvisning till att fastighetsbolaget var myndighetens uppdragstagare (syssloman) i förhållande till entreprenören och därför skyldigt att redovisa sysslorna till myndigheten. Eftersom redovisning inte hade skett menade myndigheten att fastighetsbolaget saknade rätt till ersättning för arbetena. Hovrätten gav fastighetsbolaget rätt: det var inte fråga om ett uppdragsförhållande åt myndigheten, utan ombyggnationen varit ett gemensamt projekt där parterna hade ömsesidiga åtaganden och hade fördelat uppgifterna sig emellan.
Ytterligare en fråga i målet var om fastighetsbolaget hade bevisat kostnaderna. Fastighetsbolaget hade som fakturaunderlag bifogat entreprenörens fakturor, men hade inte tillgång till fakturor från underentreprenören. Däremot åberopade fastighetsbolaget sakkunnigbevisning avseende kostnadernas rimlighet. Hovrätten fann att bevisningen var tillräcklig och dömde ut det belopp som bolaget begärde. Enligt hovrätten hade annat inte avtalats och det var rimligt att låta myndighetens betalningsskyldighet grundas på annan utredning än det specifika fakturaunderlaget som efterfrågades.
Avgörandet belyser vikten av en tydlig avtalsreglering för det fall man som avtalspart önskar sig en särskild ordning. Det gällde t.ex. argumentet om att det förelåg ett uppdragsförhållande, såväl som invändningen om att underentreprenörens fakturor behövde läggas fram.
