Den 21 december 2021 meddelade Mark- och miljööverdomstolen (”MÖD”) dom i mål nr M 13115-20. Målet var en så kallad regresstalan enligt 10 kap. 6 § miljöbalken (1998:808) (”MB”). En regresstalan innebär att en verksamhetsutövare enligt 10 kap. 2 § MB väcker talan mot en eller flera andra ansvariga verksamhetsutövare avseende fördelning av kostnader för avhjälpande av föroreningsskada.
Genom domen klargörs ett flertal intressanta frågor kopplade till avhjälpandeansvar och fördelning av kostnader mellan solidariskt ansvariga verksamhetsutövare. Domen ger bland annat ytterligare ledning i frågan om ansvarsgenombrott på miljörättens område, hantering av preskription vid regressfordringar mellan verksamhetsutövare samt betydelsen av parternas avtalsreglering vid fördelningen av kostnadsansvar för avhjälpande.
Bakgrund i mål nr M 13115-20
I det nu aktuella avgörandet hade ett fastighetsaktiebolag (”Fastighetsbolaget”) frivilligt vidtagit avhjälpandeåtgärder med anledning av utveckling för bostadsändamål av en fastighet som tidigare använts för bussverksamhet. Regresskäranden ansåg emellertid att del av kostnaden för avhjälpande skulle ligga på tidigare verksamhetsutövare och stämde därför dels den kommun (”Kommunen”) som ägt aktier i det bolag som bedrivit den förorenande bussverksamheten, dels ett bolag som också under en period ägt aktier i det bolag som bedrivit den förorenande verksamheten (”Länsbolaget”).
Den i målet påstådda föroreningsskadan hade enligt Fastighetsbolaget uppkommit genom den bussverksamhet som bedrivits på fastigheten A under åren 1952 till 2012. Bussverksamheten bedrevs under åren 1952 till 1990 av ett Trafikbolag (”Trafikbolaget”). Trafikbolaget var under åren 1952 till 1988 helägt av Kommunen. Länsbolaget förvärvade år 1988 samtliga aktier i Trafikbolaget. År 1990 överläts all verksamhet och personal i Trafikbolaget till ett bolag som också var ett helägt dotterbolag till Länsbolaget. Därefter fortsatte bussverksamheten att bedrivas på fastigheten i olika bolag som till viss del ägdes av Länsbolaget fram till dess att verksamheten slutligen avvecklades 2012.
Genom två olika fusioner kom Trafikbolaget sedermera att uppgå i Fastighetsbolaget.
I fråga om driften av den kollektiva persontrafiken i det aktuella länet fanns ett samarbete mellan landstinget och länets kommuner vilket lett till bildandet av Länsbolaget som var delägt av landstinget och kommunerna. Mellan parterna fanns avtal som reglerade respektive parts ansvar.
Mellan Fastighetsbolaget och Kommunen fanns ett exploateringsavtal som bland annat angav att Fastighetsbolaget skulle uppföra bostadslägenheter på fastigheten. Enligt punkt 10 i exploateringsavtalet ansvarade Fastighetsbolaget för att utföra och bekosta samtliga åtgärder som krävs för att kvartersmarken ska kunna bebyggas och användas i enlighet med detaljplanens bestämmelser. Fastighetsbolaget hade även enligt exploateringsavtalet det huvudsakliga ansvaret för att bekosta avhjälpande av eventuella föroreningar inom allmän platsmark.
Under 2017 och 2018 påträffade Fastighetsbolaget föroreningar på fastigheten. Enligt Fastighetsbolaget var detta tidigare okända oljeföroreningar. Efter anmälan till tillsynsmyndigheten vidtog Fastighetsbolaget avhjälpandeåtgärder. Kostnaden för detta uppgick enligt Fastighetsbolaget, efter avdrag för det som kan anses utgöra en förädling av området från industriändamål till bostadsändamål, till nästan 16 miljoner kronor.
Utgången i domstolarna
Både mark- och miljödomstolen (”MMD”) och MÖD ogillade Fastighetsbolagets talan och överinstansen delar i huvudsak underinstansens bedömning. Nedan går vi igenom de delar av domen som vi tycker är mest intressanta.
Bedömning av verksamhetsutövaransvaret
Den föroreningsskada som Fastighetsbolaget avhjälpt bedömdes ha uppstått till följd av bussverksamheten som bedrivits på fastigheten 1952 till 2009.
Primärt verksamhetsutövaransvar förelåg för Fastighetsbolaget till följd av att Fastighetsbolaget genom fusion tagit upp Trafikbolaget (dvs det bolag som bedrivit den bussverksamhet som förorenat fastigheten).
Kommunen har ansetts vara verksamhetsutövare genom sitt ägande av aktier i Trafikbolaget samt genom de finansiella tillskott som lämnats till Trafikbolaget. Detta eftersom Kommunens ägande och finansiering innebar att Kommunen kunde påverka hur verksamheten bedrevs och att Kommunen därigenom haft rättslig såväl som faktisk möjlighet att ingripa.
Länsbolaget ansågs inte vara verksamhetsutövare eftersom enbart aktieinnehavet i Trafikbolaget inte medförde att Länsbolaget fått sådan faktisk och rättslig möjlighet som krävs för verksamhetsutövaransvar. Inte heller Länsbolagets avtalade huvudmannaskap för Trafikbolaget som gällt innan aktieförvärvet var enligt domstolarnas bedömning sådant att det ensamt medförde ett miljörättsligt verksamhetsutövaransvar. Detta eftersom huvudmannaskapet framförallt innebar ett administrativt ansvar och därför inte medförde något miljörättsligt verksamhetsutövaransvar.
MÖD understryker i sina domskäl att den omständighet att en kommunal verksamhet bedrivs i bolagsform inte i sig innebär att kommunen avskärs från ansvaret för miljöskador som kan uppkomma i verksamheten. Frågan om ett verksamhetsutövaansvar föreligger får enligt domstolen avgöras i varje enskilt fall och då med beaktande av vilka faktiska och rättsliga möjligheter kommunen har att ingripa i verksamheten.
Kan kostnader för avhjälpande som vidtagits frivilligt ligga till grund för en regresstalan?
Enligt MÖD:s bedömning krävs inte något agerande från tillsynsmyndigheten för att en talan från en verksamhetsutövare ska kunna omfattas av 10 kap. 6 § MB. MÖD hänvisade till NJA 2020 s. 997 och angav att Högsta domstolen vid sin prövning i det målet inte hade kunnat ta ställning till frågan om preklusion i det aktuella målet utan att först prejudiciellt ta ställning till att kärandens talan var att betrakta som en regresstalan enligt MB.
Omfattas fordringar till följd av frivilligt avhjälpande av undantag från preskription enligt 10 kap. 8 § MB?
Den aktuella regressfordran var undantagen kravet på preskription enligt 10 kap. 8 § MB. MÖD hänvisade i sina domskäl till NJA 2020 s. 997. HD:s avgörande gällde i och för sig frågan om preklusion, men enligt MÖD kunde inte frågan om preklusion ha bedömts utan beaktande av vilka regler som gäller för preskription av sådana regressfordringar. Med hänvisning till punkt 30 i NJA 2020 s. 997 där det anges att preskriptionslagen (1981:130) inte är tillämplig på regressfordringar enligt 10 kap. MB ansåg domstolarna att Fastighetsbolagets fordran inte var preskriberad.
Kan en domstol i en regresstalan enligt 10 kap. MB ålägga svarandena ett solidariskt betalningsansvar för regressfordran?
Fastighetsbolagets förstahandsyrkande i målet hade framställts som ett förpliktande om solidariskt betalningsansvar för regressvarande. Detta var emellertid inte möjligt enligt domstolarnas bedömning eftersom en regresstalan enligt 10 kap. 6 § MB inte kan avse annat än fördelningen av det solidariska ansvaret.
Enligt MMD kan inte frågan om ansvaret mot det allmänna prövas i ett regressmål. Denna bedömning delade emellertid inte MÖD som anger att även invändningar som rör omfattningen av det solidariska ansvaret gentemot det allmänna kan och ska prövas i ett regressmål mellan ansvariga verksamhetsutövare. Även frågor om avhjälpandet varit nödvändigt får då prövas inom ramen för regresstvisten.
Fördelningen av kostnadsansvaret mellan Fastighetsbolaget och Kommunen
Såväl MMD som MÖD fann att hela avhjälpandekostanden skulle bäras av Fastighetsbolaget. Detta eftersom Fastighetsbolaget var primärt ansvarig verksamhetsutövare och i väsentligt större utsträckning än Kommunen förorsakat föroreningen. Även parternas reglering i exploateringsavtalet talade enligt domstolarnas bedömning för denna slutsats.
Parternas argumentation och bevisning i fråga om tolkningen av exploateringsavtalet var omfattande och bestod bland annat av vittnesförhör med personer från båda sidor som varit inblandade vid detaljplanarbetet. Dock fann MMD, vars bedömning överinstansen delade, att ordalydelsen av punkt 10 i exploateringsavtalet och den kunskap som Fastighetsbolaget måste ha haft om sannolikheten för att markföroreningar förelåg på fastigheten inte kunde uppfattas på annat sätt än att den reglerade avhjälpandeansvaret för samtliga markföroreningar.
Fastighetens ökade värde ansågs inte vara något som kunde ligga till grund för fördelningen av avhjälpandekostnaderna. Anledningen var att utredningen i målet inte gav stöd för att värdeökningen berodde på Fastighetsbolagets avhjälpandeåtgärder.
Kommentar
MÖD:s avgörande ger ytterligare vägledning i frågan om ansvarsgenombrott på miljörättens område. Avgörande i frågan om ansvarsgenombrott förefaller alltjämt vara finansiering och att enbart aktieägande därmed inte medför grund för ansvarsgenombrott.
Avgörandet visar också vikten av att parterna är tydliga i sin reglering när det gäller avhjälpandeansvar. Om det exempelvis är så att endast kända föroreningar omfattas av ett åtagande är det viktigt att det uttryckligen framgår av parternas avtal.
Av domen följer även att kostnader som en fastighetsägare eller verksamhetsutövare haft för att frivilligt uppfylla sitt ansvar enligt 10 kap. MB kan utgöra en regresstalan enligt 10 kap. 6 § MB. Detta innebär att även regressanspråk undantas från preskriptionslagens bestämmelser och att krav således kan framställas även om tio år gått sedan fordran uppstod.
Ett annat praktiskt viktigt tydliggörande är att en regresstalan enligt 10 kap. 6 § MB inte kan avse annat än fördelningen av det solidariska ansvaret. Det innebär att en regresskärande som riktar en talan mot flera regressvaranden på det sätt som Fastighetsbolaget gjorde inte kan få bifall till att regressvarandena ska förpliktas att solidariskt ersätta käranden.
Domen tydliggör dessutom att det även vid en regresstalan finns utrymme för att komma med invändningar hänförliga till det solidariska ansvaret mot det allmänna. Detta gäller även när en verksamhetsutövare frivilligt åtagit sig att genomföra avhjälpandeåtgärder. Även invändningar om att ett avhjälpande inte har varit nödvändigt är en sådan invändning som kan prövas inom ramen för en regresstvist.
