Mark- och miljööverdomstolen har genom slutligt beslut meddelat den 6 maj 2022 i mål nr M 3939–21 avvisat en talan rörande jämkning av anläggningsavgift för anslutning till den allmänna va-anläggningen. Skälet till att talan avvisades var att den aktuella fastigheten var belägen utanför det kommunala verksamhetsområdet för va-tjänster och anslutningen till den allmänna va-anläggningen grundandes på ett avtal. Detta innebar att mark- och miljödomstolen i egenskap av specialdomstol inte var behörig att pröva tvisten utan att talan istället skulle ha väckts vid allmän domstol.
Bakgrund
Två fastighetsägare stämde med stöd av 31 § lagen (2006:412) ”LAV” ett kommunalt va-bolag (va-huvudmannen) och yrkade att debiterad anläggningsavgift för anslutning till det allmänna va-nätet skulle jämkas. Fastigheten var belägen utanför kommunalt verksamhetsområde för allmänna vattentjänster och ansluten till kommunal va-anläggning genom avtal mellan fastighetsägarna och va-huvudmannen.
Stämningsansökan gavs in till mark- och miljödomstolen i Växjö. Va-huvudmannen gjorde en foruminvändning och yrkade att stämningsansökan skulle avvisas eftersom mark- och miljödomstolen inte var rätt forum för tvisten. Foruminvändningen ogillades av mark- och miljödomstolen och mark- och miljödomstolens beslut vann laga kraft. Efter att mark- och miljödomstolen meddelat sin dom vilken innebar att fastighetsägarnas talan om jämkning delvis fick framgång och anläggningsavgiften jämkades överklagade va-huvudmannen domen och vidhöll sin foruminvändning.
Mark- och miljööverdomstolens bedömning
I beslutsskälen konstaterar Mark- och miljööverdomstolen inledningsvis att högre rätt enligt 10 kap. 19 § rättegångsbalken självmant ska pröva frågan om forum. Detta innebär att Mark- och miljööverdomstolen trots mark- och miljödomstolens bedömning och lagakraftvunna beslut om att inte avvisa stämningsansökan ska göra en självständig bedömning av forumfrågan. Med angivande av nedanstående motivering gör Mark- och miljööverdomstolen motsatt bedömning än mark- och miljödomstolen och finner att stämningsansökan ska avvisas.
Inledningsvis konstaterar Mark- och miljööverdomstolen att mark- och miljödomstolen är behörig att ta upp mål och ärenden enligt vad som föreskrivs enligt miljöbalken, fastighetsbildningslagen, plan- och bygglagen och annan lag. I LAV anges att mark- och miljödomstolen prövar mål om frågor som regleras i LAV och till denna lag anslutande föreskrifter.
Mark och miljööverdomstolen konstaterar vidare att definitionen av ”fastighetsägare” i 2 § LAV inte innefattar ägare till en fastighet som finns utanför verksamhetsområdet. Även om avtal enligt 5 § LAV kan slutas mellan huvudmannen och annan än fastighetsägaren handlar detta enligt Mark- och miljööverdomstolen om nyttjanderättshavare till en fastighet inom verksamhetsområdet eller flera fastighetsägare som genom förening uppträder samlat mot huvudmannen. Det vore därför enligt domstolen orimligt att 5 § LAV skulle kunna möjliggöra en direkt tillämpning av lagen för fastighetsägare utanför verksamhetsområdet.
I beslutsskälen anger Mark och miljööverdomstolen att ytterligare en viktig utgångspunkt för att tillämpa LAV:s skyldigheter i va-förhållanden är om det finns ett behov av ett verksamhetsområde där kommunen är skyldig att både bestämma verksamhetsområde och ordna en va-anläggning inom, som medför att fastighetsägare under vissa förutsättningar blir skyldiga att betala avgifter för va-anläggningen. Förutsättningarna för såväl rätten att använda en allmän va-anläggning som avgiftsskyldigheten är att fastigheten ligger inom verksamhetsområdet. I annat fall bygger förhållandet mellan huvudmannen och den fastighetsägare som ansluter sig till den allmänna va-anläggningen på frivillighet, d.v.s. ett civilrättsligt avtal mellan parterna. Fastighetsägarna kan enligt Mark- och miljööverdomstolen således inte till stöd för sin talan åberopa LAV:s skyldigheter i ett va-förhållande när förhållandet har en civilrättslig grund.
Mark- och miljööverdomstolen konstaterar avslutningsvis att det inte heller har framkommit att kommunen haft för avsikt, eller någon skyldighet, att utöka verksamhetsområdet till att innefatta den i målet aktuella fastigheten.
Sammanfattningsvis bedömdes kommunen alltså inte ha någon skyldighet att ansluta den aktuella fastigheten och anslutningen var därför frivillig och helt grundad på parternas avtal. Detta innebar att mark- och miljödomstolen därmed inte hade varit behörig att ta upp målet till prövning och Mark- och miljööverdomstolen upphävde därför domen och avvisade fastighetsägarnas talan.
Kommentarer
Enligt äldre praxis räcker det att en fastighet var belägen inom ett område där allmänna vattentjänster skulle ordnas eller till stor del redan hade ordnats för att fastigheten skulle anses finnas inom verksamhetsområdet. Beslut om inrättande av verksamhetsområde utgör i sådana fall endast en formalitet. Mark- och miljööverdomstolens motivering till avvisningsbeslutet kan läggas till grund för att detta fortfarande gäller eftersom det i beslutsskälen uttryckligen tas upp att den aktuella kommunen inte haft för avsikt att utöka verksamhetsområdet till att innefatta den aktuella fastigheten. Kommunens avsikt att inrätta verksamhetsområde kan därmed fortfarande bli avgörande vid bedömningen av om en va-tvist ska prövas av mark- och miljödomstolen eller allmän domstol.
Sammanfattningsvis ger Mark- och miljödomstolens slutliga beslut ett väntat men viktigt klargörande av mark- och miljödomstolars behörighet att ta upp och pröva mål för avtalsanslutna va-kunder utanför verksamhetsområdet.
Vill du veta mer eller gav artikeln upphov till andra frågor? Du är varmt välkommen att kontakta någon av oss eller din vanliga kontakt på Lindahl.
