Inför det nya året kan det vara intressant att se vilka lärdomar som kan dras från Högsta domstolens (HD) avgöranden under 2021. Lindahls tvistlösningsgrupp har därför summerat några av förra årets mest intressanta rättsfall från HD.
↓ Klicka på knapparna för att gå direkt till ämnet.
AVTALSRÄTT
”Omsättningsmålet” – fråga om lojalitetsplikt i avtalsförhållanden (mål T 5613-20)
Enligt ett överlåtelseavtal avseende samtliga aktier i ett bolag skulle köparna betala för aktierna bl.a. genom att överta hälften av ett borgensåtagande om 800 000 kronor som säljaren hade gentemot det sålda bolagets bank. Resterande del av borgensåtagandet skulle köparna överta när det förvärvade bolagets årsomsättning översteg 10 miljoner kronor eller när det hade omsatt totalt 10 miljoner kronor räknat från tillträdesdagen (det s.k. omsättningsmålet). Efter aktieöverlåtelsen krediterade köparna fakturor utställda på köparna närstående bolag. Vidare underlät köparna att fullfölja inneliggande kundorder samt omdirigerade verksamhet i bolaget till andra närstående bolag. Drygt ett år efter aktieöverlåtelsen försattes bolaget i konkurs. Omsättningsmålet i aktieöverlåtelseavtalet uppnåddes aldrig. Säljaren behövde därför betala hälften av det totala borgensåtagandet till banken. Säljaren väckte talan mot köparna och yrkade skadestånd för den betalningen.
Frågan i HD var om köparna haft en skyldighet att lojalt verka för att uppnå omsättningsmålet och om köparna i så fall blivit skadeståndsskyldiga mot säljaren genom att åsidosätta denna skyldighet. HD konstaterade inledningsvis att aktieöverlåtelseavtalet inte innehöll någon uttrycklig skyldighet för köparna att driva verksamheten vidare i bolaget. HD ansåg trots detta att klausulen som innehöll omsättningsmålet byggde på en gemensam uppfattning hos parterna att verksamheten skulle drivas vidare i bolaget. Om köparna inte skulle ha haft någon skyldighet att verka för att uppnå omsättningsmålet, bedömde HD att klausulen skulle vara innehållslös för säljaren; särskilt då säljaren inte kunde påverka verksamheten efter överlåtelsen. HD fann att klausulen innefattade en skyldighet för parterna att lojalt eftersträva omsättningsmålet och att parterna haft en skyldighet att efter bästa förmåga verka för att bolaget uppnådde detta. HD prövade sedan om köparna hade agerat i strid mot klausulens innebörd. Domstolen anmärkte att köparnas åtgärder hade varit radikala och inneburit att en mycket stor del av omsättningen hamnat utanför bolaget. Med andra ord motverkade åtgärderna direkt det avtalade omsättningsmålet. HD fann därmed att köparna hade åsidosatt sin lojalitetsplikt och att de därigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet mot säljaren.
Att ta med sig: Avtalsparter har lojalitetsplikt gentemot varandra. Lojalitetspliktens omfattning måste dock avgöras efter en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Rättsfallet illustrerar vissa faktorer som kan ha betydelse vid denna bedömning, såsom parternas rimliga förväntningar, partsförhållandet samt risken och kontrollen över relevanta omständigheter. Lojalitetsplikten kan exempelvis innebära att en part är skyldig att efter bästa förmåga verka för att ett visst avtalsvillkor uppfylls.
”Ramavtalet” – fråga om ramavtal i en offentlig upphandlingssituation är exklusivt och ger bolag ensamrätt att utföra tjänster som omfattas av avtalet (NJA 2021 s. 643)
Ett bolag genomförde en upphandling av tjänster inom områdena för information, varumärke och integrerad kommunikation. Bolaget ingick ramavtal för en fyraårsperiod med den konsult som vann upphandlingen. Konsulten väckte talan mot bolaget och yrkade skadestånd på grund av avtalsbrott bestående i att det upphandlande bolaget i strid med ramavtalet köpt och låtit andra aktörer utföra tjänster som ramavtalet omfattade.
Frågan i HD var om det ramavtal som ingåtts var exklusivt och gav konsulten ensamrätt att utföra sådana tjänster som ramavtalet omfattade. HD konstaterade inledningsvis att avtalsinnehållet ska fastställas med ledning av ramavtalets ordalydelse och andra objektiva kriterier som exempelvis förfrågningsunderlag och administrativa föreskrifter. Parternas ömsesidiga förpliktelser regleras av det specifika ramavtalet och med tillämpning av allmän avtalsrätt. För tolkning och utfyllnad av ramavtal i den aktuella situationen är upphandlingslagstiftningen och dess ändamål en naturlig utgångspunkt. Ramavtal beskrivs som slutna system, både för upphandlaren och leverantören och är motiverat med hänsyn till transparensen och till ramavtalets typiskt sett konkurrensbegränsande effekter. Vidare konstaterade HD att en tolkning och utfyllnad av ett ramavtal får utgå från en helhetsbedömning av avtalet och dess syfte efter beaktande av dess upphandlingsrättsliga sammanhang. Tolkningen bör harmoniera med avtalet i övrigt och utgå från att ett avtal ska fylla en förnuftig funktion och utgöra en rimlig reglering av parternas intressen. I sista hand kan mer generella avtalsrättsliga principer användas för att fastställa avtalsinnehållet.
I det aktuella fallet kom HD fram till att ramavtalet innebar en ensamrätt för konsulten i den meningen att det utgör ett avtalsbrott om det upphandlande bolaget köper sådana tjänster som avtalet omfattar från någon annan än konsulten. Frågan om omfattningen av en sådan ensamrätt lämnades dock obesvarad. HD förklarade att ensamrättens omfattning inte är helt klar när det gäller bolagets möjligheter att upphandla ytterligare ramavtal avseende samma slag av tjänster och att direktupphandla sådana tjänster i enlighet med de upphandlingsrättsliga reglerna.
Att ta med sig: I ramavtal med upphandlande enheter enligt upphandlingslagstiftningen kan avtalsvillkor skilja sig åt och det råder osäkerhet när ett upphandlat ramavtal innebär en ensamrätt för leverantören och ensamrättens omfattning. För att undvika osäkerhet i frågan kan den som upphandlar uttryckligen ange i förfrågningsunderlaget eller de administrativa föreskrifterna om det annonserade ramavtalet innebär en ensamrätt eller inte. Part i ett redan löpande ramavtal bör vara försiktig med inköp utanför löpande ramavtal för att undvika eventuell skadeståndsskyldighet gentemot ramavtalsleverantör.
PROCESSRÄTT
”Videoslots” – fråga om ett interimistiskt yrkande som avser att en författning inte skulle tillämpas mot sökanden till säkerställande av skadeståndsanspråk (NJA 2021 s. 147)
Spelbolaget Videoslots väckte talan mot svenska staten och yrkade att svenska staten skulle förpliktas betala skadestånd till bolaget. Grunden för talan var att Videoslots hävdade att förordningen om tillfälliga spelansvarsåtgärder som antagits med anledning av covid-19 stred mot EU-rätten. Bolaget yrkade även att staten skulle förbjudas att tillämpa förordningen mot bolaget. Förbudsyrkandet avvisades. Bolaget yrkade därtill att staten omedelbart skulle förbjudas att tillämpa förordningen mot bolaget till säkerställande av bolagets skadeståndsanspråk.
Frågan HD hade att ta ställning till var om förbudsyrkandet som framställdes i anslutning till skadeståndstalan skulle tillåtas. HD konstaterade att det enligt nationella svenska regler inte är möjligt att väcka talan om att en viss författning ska förklaras ogiltig eller inte tillämpas mot sökanden, s.k. abstrakt normprövning. Inte heller den EU-rättsliga principen om ett effektivt domstolsskydd kräver att det finns möjlighet till en provisorisk åtgärd inom ramen för en talan som inte är tillåten enligt den nationella rättsordningen. HD konstaterade att det är tillräckligt att det finns möjlighet till en interimistisk åtgärd, som gäller till dess att domstolen har prövat om nationell rätt strider mot unionsrätten, när det är nödvändigt för att säkerställa den fulla verkan av det senare avgörandet. HD noterade att en rätt till skadestånd under vissa förutsättningar kan säkerställas genom ett intermistiskt förbud att vidta en omtvistad åtgärd. HD fann dock att Videoslots interimistiska yrkande inte var av sådant slag. Talan ansågs inte heller gå ut på att säkerställa betalning av en kommande dom på skadestånd. Det faktum att det interimistiska yrkandet framställdes i anslutning till en fullgörelsetalan föranledde ingen annan bedömning. Sammantaget fann HD alltså att det interimistiska yrkandet avsåg abstrakt normprövning vilket utgjorde grund för avvisning.
Att ta med sig: Det saknas möjlighet att i domstol begära att en författning som påstås stå i strid mot EU-rätten inte ska tillämpas, även interimistiskt. Parten kan istället begära att domstolen ska besluta om annan interimistisk åtgärd, exempelvis omedelbar betalning av skadestånd.
”Ascom” – fråga om annan stat har folkrättslig immunitet mot utmätning av börsnoterade aktier (Mål nr Ö 3828-20)
Ascom och ett antal andra företag och personer som gjort investeringar i Kazakstan fick rätt till skadestånd av Kazakstan grundat på det s.k. Energistadgefördraget enligt en skiljedom meddelad i Stockholm vid Stockholms handelskammare (SCC). Investerarna begärde verkställighet i Sverige i bl.a. marknadsnoterade aktier som Kazakstan hade i en depå hos en svensk bank och som ingick i en fond som förvaltades av Kazakstans Nationalbank. Tillgångarna utmättes.
Frågan i HD var om Kazakstan hade folkrättslig immunitet mot verkställighet i nämnda tillgångar. Enligt internationell sedvanerätt får tvångsåtgärder, såsom utmätning, som utgångspunkt inte vidtas mot en stats egendom. HD redogjorde för den undantagsregel enligt vilken verkställighet kan vara tillåten i statsägd egendom som används eller är avsedd att användas för kommersiella ändamål. Med hänvisning till tidigare praxis framhöll HD att ändamålsbedömningen ska göras med utgångspunkt i egendomens faktiska användning vid tiden för utmätning. Eftersom finansiella tillgångar på kapitalmarknaden sällan är föremål för faktisk användning menade domstolen att ändamålsbedömningen får göras på annat sätt. HD framhöll bl.a. att ändamålet kan återspeglas i vald investeringsstrategi. I fråga om börsnoterade aktier och liknande värdepapper menade HD att det för immunitet måste krävas att det finns kvalificerade ändamål av höghetskaraktär, såsom t.ex. statens penningpolitik, som kommer till konkret och tydligt uttryck i statens reglering av hur egendomen ska användas. De utmätta aktierna ingick vid utmätningstillfället i en sparportfölj med sedvanlig förvaltning som snarare framstod som normal kapitalförvaltning än som ett instrument för utövande av Nationalbankens valuta- och penningpolitiska funktion. HD ansåg därför att innehavet hade haft ett kommersiellt inslag. Domstolen gick vidare till att pröva om egendomen trots det kunde anses ha en konkret och tydlig koppling till ett kvalificerat ändamål av höghetskaraktär och på så sätt omfattas av immunitet. I denna del av bedömningen beaktade HD bl.a. att det inte före utmätningstillfället hade funnits något beslut om att den utmätta egendomen skulle användas för något preciserat statligt ändamål. HD fann att kopplingen mellan egendomen och kvalificerade ändamål av höghetskaraktär inte var konkret nog och att egendomen alltså inte kunde omfattas av statsimmunitet. Domstolen gjorde även ett generellt uttalande om att långsiktigt statligt sparande för framtida men inte preciserade behov i sig inte kan anses som statligt höghetshandlande.
Att ta med sig: För att börsnoterade aktier och liknande värdepapper ska omfattas av folkrättslig immunitet mot verkställighet krävs att det vid utmätningstillfället finns konkret och tydlig koppling mellan egendomen och kvalificerat ändamål av höghetskaraktär. Det är inte tillräckligt att syftet med innehavet är att på sikt öka en stats förmögenhet för framtida användning.
”Renoveringen i Västervik” – fråga om dom avseende betalningsskyldighet som ogillats hindrar ny talan om prisavdrag (NJA 2021 s. 407)
Ett byggbolag väckte talan mot beställarna och begärde ersättning för nedlagt arbete. Beställarna invände i första hand att det begärda priset var oskäligt och i andra hand att de hade rätt till prisavdrag för avhjälpandekostnader, eftersom det förelåg fel i det av bolaget utförda arbetet. Bolagets talan ogillades på grund av att bolaget inte kunnat bevisa att det begärda priset var skäligt. Därefter väckte beställarna en ny talan mot bolaget och yrkade att bolaget skulle förpliktigas att ersätta beställarna för avhjälpandekostnader på grund av att det förelåg fel i det av bolaget utförda arbetet. Bolaget invände att beställarnas talan skulle avvisas eftersom domens rättskraft i den tidigare processen hindrade att beställarnas talan prövades. Huvudfrågan i HD var om en dom avseende betalningsskyldighet som ogillats hindrar en ny talan avseende betalningsskyldigheten.
HD konstaterade inledningsvis att frågan om betalningsskyldighet för en vara eller tjänst är odelbar i rättskraftshänseende, oavsett om den rör prisavdrag eller någon annan ekonomiskt likvärdig rättsföljd. Vidare är en invändning om prisavdrag, eller andra ekonomiskt likvärdiga rättsföljder, inte en motfordran i processuell mening om invändningen avser ett belopp upp till det avtalade priset. En sådan invändning är istället att betrakta som en invändning mot själva betalningsskyldigheten. Den ersättning som beställarna begärde i målet var inte högre än det totala priset för tjänsten och utgjorde därmed en invändning mot betalningsskyldigheten. Eftersom invändningar mot betalningsskyldigheten omfattades av rättskraften i den första processen, fann HD att rättskraften hindrade att en ny talan om betalningsskyldighet prövades. Rättskraften utgör dock inget hinder mot en talan som grundar sig på omständigheter som inträffat efter den tidigare domen. Rättskraften hindrar heller inte en ny talan om t.ex. följdskador, eftersom de inte hänför sig till betalningsskyldigheten och inte är ett alternativ till prisavdrag eller ekonomiskt likvärdigt med prisavdrag.
Att ta med sig: En beställare måste noggrant analysera vilka motkrav som kan göras gällande i en pågående process om betalningsskyldigheten. För att inte riskera att motkrav hindras från prövning i en senare rättegång bör beställaren göra gällande samtliga motkrav som blir kända under processens gång i en genstämning.
FÖRSÄKRINGSRÄTT
”Bilbranden i Sollentuna” – fråga om bevisbörda och beviskrav vid försäkringsfall (mål T 3982-20)
En privatperson, försäkringstagaren, hade en sedvanlig försäkring för sin personbil. Bilen förstördes i en anlagd brand. Försäkringsbolaget nekade försäkringsskydd med hänvisning till att försäkringen endast gällde situationen att branden hade anlagts av tredje man och att försäkringstagaren inte lyckats visa detta genom det sedvanliga beviskravet för konsumenter; ”göra antagligt”. Försäkringstagaren väckte talan mot försäkringsbolaget med yrkande om ersättning motsvarande marknadsvärdet för bilen.
Frågan i HD gällde parternas bevisbörda och beviskravet för sådana omständigheter som har betydelse för om försäkringen gäller för den påstådda skadan eller inte. HD uttalade att rättsläget utifrån tidigare rättspraxis ibland har beskrivits så att försäkringstagaren har bevisbördan för sådana omständigheter som medför att villkor som reglerar försäkringsavtalets omfattning är tillämpliga (dvs. om försäkringen gäller eller inte i den uppkomna situationen) medan försäkringsbolaget har bevisbördan för sådana förhållanden som, i en situation där försäkringen annars gällt, faller inom villkor om undantag från försäkringen. Enligt HD fanns dock inte någon klar regel av den innebörden.
HD anförde att när det gäller bevisbördans placering och beviskravets storlek vid uppsåtligt orsakande av skada på motorfordon ska den frågan bedömas mot bakgrund av allmänna bevisrättsliga principer i tvistemål. Det medför, enligt HD, att faktorer som t.ex. parternas möjligheter att säkra bevisning och vikten av att den materiella rätten får genomslag, ska tillmätas betydelse.
HD:s slutsats blev att försäkringsbolaget normalt sett ska bära bevisbördan för frågan om försäkringstagaren uppsåtligen framkallat den skada som det begärs försäkringsskydd för, och detta oavsett om förhållandet regleras av försäkringsavtalets omfattnings-bestämmelser (dvs. om försäkringen gäller eller inte i den uppkomna situationen) eller av undantagsvillkor i försäkringen (dvs. situationer där försäkringen skulle ha gällt, men det finns ett uttryckligt undantag i villkoren). I fråga om beviskravet fann HD att försäkringsbolaget ska styrka att försäkringstagaren uppsåtligen framkallat branden och att det följaktligen inte fanns tillräckliga skäl att göra avsteg från vad som normalt gäller i tvistemål.
Att ta med sig: Bland försäkringsbolag har under senare år kunnat skönjas en trend att försöka förbättra sin juridiska position genom att omformulera vissa försäkringsvillkor till att bli s.k. omfattningsvillkor. Enligt HD saknar detta betydelse då bevisbördan ska placeras mellan parterna utifrån allmänna bevisrättsliga principer, innebärande bl.a. att den som har bäst möjligheter att säkra bevisning kring en viss omständighet ska bära bevisbördan för den. För en försäkringstagare innebär avgörandet från HD att man bör bedöma sin situation utifrån det övergripande läget i sak, och inte bara ”lusläsa” försäkringsvillkoren.
AKTIEBOLAGSRÄTT
”Utbetalningen till majoritetsägaren” – fråga om utbetalning utgjorde penninglån enligt 21 kap. 1 § aktiebolagslagen (NJA 2021 s. 388)
Ett bolag utbetalade ca 1,1 MSEK till bolagets huvudägare. Utbetalningen hade föregåtts av kontakter mellan huvudägaren och bolagets ekonomichef, där huvudägaren i ett e-postmeddelande begärde en “extra utdelning”. Något formellt beslut om vinstutdelning fattades inte i samband med utbetalningen och det förekom inte heller något samråd med minoritetsägaren i bolaget. Beloppet betalades ut och bokfördes som en fordran på huvudägaren. Senare fattades ett formellt beslut om vinstutdelning. Huvudägarens andel betalades ut, utan avdrag för den tidigare utbetalningen. Några dagar därefter betalade huvudägaren ca 1,1 MSEK till bolaget.
I anledning av bolagets utbetalning om ca 1,1 MSEK väcktes åtal mot huvudägaren för brott mot låneförbudet i aktiebolagslagen. Frågan i HD var hur utbetalningen skulle klassificeras. HD konstaterade bl.a. att begreppet “penninglån” i detta sammanhang bör tolkas med viss restriktivitet. Vid bedömningen om en transaktion utgör ett penninglån kan flera faktorer vara av betydelse. Det ska vara fråga om ett uttryckligt eller konkludent avtal och transaktionen ska innebära ett tillhandahållande av pengar eller något annat betalningsmedel. Det måste vara förutsatt att beloppet ska betalas tillbaka eller, i vart fall, avräknas mot senare fordringar på bolaget. Enligt HD gav omständigheterna i målet inte något betydande stöd för att det fanns en låneavsikt. Utbetalningen framstod istället snarast som ett förskott på vinstutdelning, avsedd att formaliseras senare. Ett sådant förskott kan utgöra ett förtäckt penninglån, om det inte finns tillräckligt underlag för att bedöma om utdelning kommer att kunna ske. I detta fall fanns dock utredning som gav stöd för att bolaget hade kunnat besluta om en utdelning motsvarande det utbetalade beloppet. Vid en samlad bedömning ansåg HD att utbetalningen inte utgjorde ett penninglån.
Att ta med sig: Om ett förskott på vinstutdelning betalas ut vid en tidpunkt då det saknas tillräckligt underlag för att bedöma om utdelningen kommer att kunna ske, riskerar transaktionen i efterhand att bedömas som ett förtäckt penninglån och därmed utgöra en brottslig gärning.
FORDRINGSRÄTT
”Låneavtalet med Svea Ekonomi” – en man som lämnat sin e-legitimation till sambon fick svara för lån som hon tog upp med hjälp av legitimationen (mål T 930-21)
En man gav sin e-legitimation (BankID) till sin sambo för att hon skulle använda e-legitimationen vid betalning av hushållets utgifter. Utan mannens samtycke använde sambon e-legitimationen för att ta ett lån på 20 000 kr, pengar som hon sedan förbrukade. Långivaren väckte talan mot mannen och krävde återbetalning av lånet. Mannen bestred kravet.
Frågan i HD var om mannen var betalningsskyldig för lånet som tagits med användande av hans e-legitimation. HD konstaterade att bindande låneavtal kan ingås elektroniskt med hjälp av e-legitimation om rättshandling kan knytas till e-legitimationsinnehavaren. Det betyder att innehavaren som utgångspunkt inte blir bunden om hans eller hennes e-legitimation används obehörigt. Så är dock inte fallet om e-legitimationen använts med innehavarens samtycke eller enligt en fullmakt från innehavaren. I dessa fall måste innehavaren ha insett att transaktionerna med legitimationen gjorts i innehavarens namn och för innehavarens räkning. Vid obehörig användning kan e-legitimationsinnehavaren bli bunden om han eller hon agerat oaktsamt eller särskilt klandervärt.
I det aktuella fallet hade lånet tagits med stöd av en fullmakt som banken inte kände till. I sådana fall blir det avgörande om tredje man (dvs. banken) har haft befogat tillit till att lånet tagits av en behörig person. Om så är fallet finns en s.k. tillitsfullmakt som binder e-legitimationsinnehavaren (dvs. mannen). Banken har som tredje man typiskt sett anledning att utgå från att en e-legitimation (såsom BankID eller Freja eID) används av en behörig person. Om innehavaren överlämnat e-legitimationen till någon annan för att mottagaren ska använda den finns en tillitsfullmakt som binder innehavaren. Gränsen för innehavarens bundenhet går vid tredje mans/bankens befogade tillit. Den går normalt sett vid ordinära transaktioner, dvs. för bankers del mindre lån. Om e-legitimationen används för rättshandlingar av mera speciellt slag, t.ex. för att ta större lån, har tredje man mindre anledning att ha befogad tillit, i synnerhet när innehavaren är en konsument. Då kan det krävas att tredje man gör ytterligare kontroller för att få bekräftat att rättshandlingen härrör från innehavaren.
I detta fall saknades skäl för banken att göra ytterligare kontroller, och banken hade därför haft befogad tillit till att e-legitimationen användes av en behörig person. Det spelade ingen roll att mannen utgått från att sambon inte skulle använda legitimationen på det sätt som skedde, eftersom han inte hade utövat någon uppsikt över hur den användes. Mannen blev därför betalningsskyldig för lånet.
Att ta med sig: Som e-legitimationsinnehavare bör du tänka på hur du hanterar din e-legitimation och inte lämna den till någon annan. Måste du lämna ut den ska du vara helt säker på både att personen kommer använda legitimationen på det sätt du avsett och att du har uppsikt över användningen. Som tredje man och/eller bank kan du normalt sett lita på att en e-legitimation används av en behörig person för ordinära transaktioner. Speciella transaktioner kan kräva ytterligare kontroller. Som bank bör man se över vilka beloppsgränser som finns för att ta lån enbart med hjälp av e-legitimation. Banker bör också överväga hur ytterligare kontroller kan göras, t.ex. genom multifaktorautentisering i form av face-id eller dyl.
”Länna Marks fordran” – fråga om möjligheten att göra gällande överlåten täckningsfordran när huvudfordran inte betalts (NJA 2021 s. 622)
En bostadsrättsförening hade ingått ett entreprenadavtal med en generalentreprenör avseende nybyggnation på föreningens fastighet. Därefter orsakade en underentreprenör skada på fastigheten. Detta ledde till att två fordringar uppkom, dels en huvudfordran som försäkringsbolaget (genom inträde i föreningens rätt) hade på generalentreprenören som enligt avtal hade att ersätta föreningen, dels en täckningsfordran som generalentreprenören hade på underentreprenören då den senare enligt avtal hade att ersätta generalentreprenören. Sedan försäkringsbolaget reglerat skadan gentemot föreningen framställde försäkringsbolaget krav mot generalentreprenören, som inte betalade. Generalentreprenören överlät istället sin täckningsfordran på underentreprenören till försäkringsbolaget.
Frågan i HD var vilka möjligheter det fanns för försäkringsbolaget att göra gällande en täckningsfordran när huvudfordran ännu inte betalts. Frågeställningen är av särskilt intresse eftersom den handlar om möjligheten att ”hoppa över” steg i avtalskedjan – i detta fall för försäkringsbolaget att kräva underentreprenören istället för att kräva generalentreprenören. HD konstaterade att det inte kan anses föreligga någon princip som innebär att en huvudfordran måste vara betald för att en täckningsfordran ska kunna göras gällande. Försäkringsbolaget fick därmed rätt att göra sin täckningsfordran gällande mot underentreprenören. En förutsättning ansågs vara att det i regel måste finnas ett konkret anspråk riktat mot den betalningsskyldige för huvudfordran, i detta fall generalentreprenören. Det som uttalas i avgörandet ska dock inte ses som generellt eftersom HD reserverade sig för att skiftande förhållanden inom andra områden kan komma att påverka den rättsliga bedömningen. I målet förklarade också HD att ett överlåtelseförbud eller andra inskränkningar av överlåtbarheten som träffats mellan två parter i ett fordringsförhållande typiskt sett inte är bindande mot en förvärvare av fordringen.
Att ta med sig: I vart fall i en kedja av entreprenadavtal är det möjligt att, efter överlåtelse av täckningsfordran, vända sig direkt mot underentreprenör, dvs. att ”hoppa över” ett led i avtalskedjan. Detta gäller dock under förutsättning att det först framställts ett krav mot generalentreprenören.
Vill du veta mer eller gav artikeln upphov till andra frågor? Du är varmt välkommen att kontakta någon av nedanstående kontaktpersoner inom tvistlösning eller din vanliga kontakt på Lindahl.
