Högsta domstolen har avgjort ett mål mellan Swedavia AB och Svedala kommun angående ersättning i form av skadestånd enligt 32 kap. miljöbalken för en förorening som – via avloppsnätet – nått ett kommunalt reningsverk. Domen slår fast att avtalsreglering kan utesluta tillämpning av skadeståndsreglerna i miljöbalken, och klargör förutsättningarna för att avtal ska få denna effekt.
Swedavia AB är verksamhetsutövare för Malmö Airport och flygplatsens brandövningsplats, där det fortlöpande sker brandövningar på en hårdgjord (tät) yta. Släckvatten från övningarna omhändertas vid brandövningsplatsen. Historiskt har detta skett genom att vattnet samlats upp från ytan för brandövningar och, efter viss behandling på plats, avletts som spillvatten till det kommunala reningsverket. Kommunen, som är huvudman för den allmänna va-anläggningen, har ingått avtal år 1971 (med Luftfartsverket som då var verksamhetsutövare) och år 2011 (med Swedavia AB) angående va-tjänster till flygplatsen inklusive hanteringen av spillvatten från brandövningsplatsen.
Ett släckmedel som tidigare använts vid brandövningsplatsen innehöll ämnet perfluoroktansulfonat (PFOS). Även efter att flygplatsen bytt släckmedel, har PFOS funnits kvar i marken runt brandövningsplatsen och har bl.a. följt med spillvattnet till reningsverket och där ackumulerats i slam som kommunen samlat i s.k. vassbäddar och på platta under perioden 2004-2013.
När kommunen sedermera skulle göra sig av med slammet meddelades ett förbud mot att sprida slam där PFOS-föroreningen ackumulerats på åkermark.
Kommunen valde då att väcka en skadeståndstalan mot Swedavia vid mark- och miljödomstolen. Skadeståndskravet baserades på 32 kap. miljöbalken och kommunen menade att dess merkostnader för att göra sig av med förorenat slam på annat sätt skulle ersättas som en skada till följd av förorening. Swedavia bestred kravet och gjorde gällande att 32 kap. miljöbalken inte kan tillämpas på det sätt kommunen begärt i avtalsförhållandena mellan kommunen å ena sidan och Luftfartsverket respektive Swedavia å andra sidan.
Mark- och miljödomstolen dömde ut ett reducerat skadeståndsbelopp baserat på bedömningen att det, oavsett avtalsförhållandet mellan parterna, inträffat en miljöskada som kunde ersättas enligt 32 kap. miljöbalken. Båda parter överklagade till mark- och miljööverdomstolen, som bedömde att avtalen innefattade reglering av det som inträffat och att kommunen därmed inte kunde få ersättning enligt skadeståndsreglerna i 32 kap. miljöbalken.
Kommunen överklagade till Högsta domstolen, som lämnade prövningstillstånd för frågan om 32 kap. miljöbalken var tillämpligt.
Högsta domstolen uttalar nu i sitt avgörande att skadeståndsreglerna i 32 kap. miljöbalken är dispositiv, och alltså kan påverkas av vad parter kommit överens om sinsemellan. Domstolen konstaterar vidare att ett avtalsförhållande kan föranleda avvikelser från lagfästa skadeståndsregler, antingen direkt genom avtalsvillkor om skadeståndsansvaret mellan parterna eller genom avtalstolkning eller rättsgrundsatser. Avgörandet klargör att samma synsätt som utgångspunkt gäller för miljöskador. Det är alltså avgörande för om 32 kap. miljöbalken kan tillämpas i ett avtalsförhållande huruvida det finns en avtalsreglering som – direkt eller tolkningsvis – omfattar händelseförloppet och skadan som åberopas.
I detta fall fann Högsta domstolen, efter tolkning av avtalen, att de skador kommunen åberopat som miljöskador har ett tydligt samband med centrala avtalsförpliktelser och att frågan om ersättning därför ska bedömas enligt avtalsvillkoren och kontraktsrättsliga regler. Avtalen utesluter därmed att 32 kap. miljöbalken kan tillämpas.
Ombud för Swedavia AB i målet var advokaterna Cecilia Kindgren-Bengtsson och Sara Andersson vid Advokatfirman Lindahls Malmökontor.
