Inför det nya året kan det vara intressant att se vilka lärdomar som kan dras från Högsta domstolens (HD:s) avgöranden under föregående år. Vi har därför summerat några av föregående års mest intressanta rättsfall från HD.
Entreprenörs avhjälpandeskyldighet (NJA 2018 s. 653)
En utförd entreprenad hade godkänts vid slutbesiktning. Under garantitiden visade det sig att det förelåg fel i rörledningar ingjutna i byggnadernas golv. Felet kunde inte avhjälpas utan förstörande ingrepp i och efterföljande rekonstruktion av del av byggnaden. HD hade att ta ställning till om kostnaderna för att frilägga rören i golven för att felen skulle kunna åtgärdas och för att återställa efter åtgärdandet skulle klassificeras som avhjälpandekostnader (vilka entreprenören ansvarade fullt ut för enligt entreprenadkontraktet) eller skada (där ersättningsskyldigheten var begränsad till 15 % av kontraktssumman). HD tog inledningsvis fasta på att en entreprenör enligt standardavtalet ABT 94 i regel alltid är avhjälpandeskyldig vid väsentliga fel som framträder under garantitiden. Vad gäller avhjälpandeskyldighetens omfattning konstaterade HD att den inte enbart omfattar åtgärdandet av felet som sådant utan även kostnader som har ett direkt och nödvändigt samband med själva avhjälpandet av felet. HD klassificerade därför de aktuella kostnaderna som en del av avhjälpandekostnaderna och fann att entreprenören skulle svara fullt ut för dessa.
Förutsättningar att, vid vite enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken, förplikta entreprenör att återuppta arbetet vid en avbruten entreprenad (NJA 2018 s. 189)
Avtal om totalentreprenad ingicks, enligt vilket de avtalade arbetena skulle vara färdigställda i november 2017. Sedan tvist uppkommit lämnade entreprenören byggarbetsplatsen och gjorde inte färdigt arbetena. Beställaren begärde att domstolen, med stöd av 15 kap. 3 § rättegångsbalken, vid vite skulle förplikta entreprenören att återuppta arbetena, på den grund att entreprenören hindrade eller försvårade utövningen av beställarens rätt eller väsentligen förringade entreprenadens värde. HD konstaterade att en sådan begäran om säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken skulle underställas en lämplighetsbedömning innefattande höga krav ifråga om behov, ändamålsenlighet och proportionalitet. HD betonade vidare att ett sådant beslut i regel inte ska komma att ha karaktären av förtida domsverkställighet, dvs. den provisoriska åtgärden ska inte omedelbart ge sökanden den rätt som han eller hon söker i målet. Undantag kan dock göras om sökanden har starka skäl. I nu aktuellt fall fann HD att begäran om säkerhetsåtgärd inte var lämplig bl.a. eftersom den skulle tvinga entreprenören att fullfölja det avtal som parterna tvistade om.
HYRESRÄTT
Verkan av passivitet med att kräva in omsättningshyra (NJA 2018 s. 171)
En hyresvärd hyrde ut lokal till en hyresgäst. Utöver en fastställd hyra skulle omsättningshyra utgå enligt avtalet. Genom inkråmsöverlåtelse förvärvade ett nytt bolag hyresgästens verksamhet och trädde i maj 2002 in i hyresavtalet. I augusti 2012 sades hyresavtalet upp. Hyresvärden begärde då omsättningshyra avseende hela hyresperioden, vilket tidigare varken hade krävts av den gamla eller nya hyresgästen. Båda parter hade fram till dess varit ovetande om den avvikande avtalstillämpningen. I bedömningen av vilken part som stod risken för den avvikande tillämpningen uttalade HD att hänsyn skulle tas till vem som hade närmast till hands att kontrollera vad som följde av avtalet, i vilken utsträckning parterna i övrigt underlåtit att bära sin del av ansvaret i avtalet och under hur lång tid den avvikande avtalstillämpningen hade pågått. HD kom till slutsatsen att hyresvärden hade förlorat sin rätt att kräva omsättningshyra för förfluten tid.
Lokalhyresvärds skadeståndsansvar vid försummad försäkringsplikt enligt NSAB 2000 (NJA 2018 s. 301)
En speditör åtog sig att för egen räkning lagra pappersrullar åt en deponent enligt lagringsavtalet NSAB 2000 (NSAB). Lagring skedde i lokal som enligt hyresavtalet skulle användas som lager. När vattenläckage i lokalen skadade pappersrullarna ersatte deponentens försäkringsbolag skadan och krävde speditören på ersättning. Speditören hade försäkringsplikt enligt NSAB, men hade inte tecknat egen försäkring och begärde därför i sin tur ersättning från hyresvärden med stöd av allmänna rättsgrundsatser om kontraktsmedhjälpares ansvar för preciserade förpliktelser. HD konstaterade att det faktum att speditören i strid med NSAB underlåtit att teckna försäkring inte hindrade speditören från att föra vidare skadeståndsskyldigheten till ett annat led (dvs. till hyresvärden). HD konkluderade vidare att lokalhyresvärden har varit en kontraktsmedhjälpare till speditören som åtagit sig en preciserad förpliktelse (att förvara godset så att det kan återlämnas i samma skick som när de lämnades in). Speditören ansågs därför ansvarig för hyresvärdes vållande. För att undgå ansvar måste hyresvärden visa att skadan inte uppkommit på grund av dennes egen eller medhjälpares försummelse. Hyresvärden kunde inte visa detta och ansågs därför skadeståndsskyldig gentemot speditören.
Uppsägningstidens längd vid långvariga återförsäljaravtal (NJA 2018 s. 19)
Ett återförsäljaravtal gällde mellan en traktoråterförsäljare och en leverantör. Avtalet var muntligt och reglerade varken tid eller ersättning vid uppsägning av avtalet. Återförsäljaravtalet hade varat i 22 år när det sades upp. Leverantören angav vid uppsägningen att uppsägningstiden var sex månader från uppsägningsdagen samt att ordrar på nya maskiner under uppsägningstiden endast skulle accepteras under förutsättning att dessa var sålda till slutkund. Återförsäljaren ansåg att uppsägningstiden var för kort och att en skälig uppsägningstid uppgick till 36 månader. HD konstaterade att utgångspunkten borde vara sex månaders uppsägningstid vid långvariga återförsäljaravtal utan reglerad uppsägningstid. Vidare konstaterade HD att en generell möjlighet för återförsäljare att erhålla avgångsvederlag i analogi med handelsagentlagen eller liknande lagstiftning endast bör komma ifråga när återförsäljaren har ett särskilt starkt skyddsbehov. I nu aktuellt fall hade återförsäljaren rätt till sex månaders uppsägningstid, något avgångsvederlag ansågs traktoråterförsäljaren inte berättigad till. HD fann dock att återförsäljaren lidit skada på grund av leverantörens föreskrift om att nya ordrar under uppsägningstiden enbart skulle accepteras om maskinerna hade sålts till slutkund. Föreskriften innebar ett avtalsbrott som berättigade återförsäljaren till skada motsvarande den försäljning som återförsäljaren skulle uppnått om leverantören följt parternas avtal.
Verkan av vitesundantag i ansvarsförsäkring (Ö 5051–17)
Ett byggbolag anlitade en konsult för att ta fram konstruktionshandlingar för en entreprenad. På grund av brister i handlingarna försenades entreprenaden och byggbolaget blev skyldigt att betala vite till sin beställare. Byggbolaget krävde i sin tur beloppet från konsulten, som sökte ersättning för skadeståndet från sin ansvarsförsäkring. Försäkringsbolaget nekade ersättning med hänvisning till att kravet avseende förseningsvite inte omfattades av försäkringen. HD konstaterade att man vid tolkningen av ett försäkringsvillkor av standardkaraktär ska ta hänsyn till dels faktorer typiska för just försäkringsavtal, dels faktorer som generellt har betydelse vid tolkning av villkor av standardkaraktär. När villkorets ordalydelse ger utrymme för olika tolkningar kan ledning sökas i systematiken och de övriga försäkringsvillkoren. Även villkorets syfte samt vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering är enligt HD av betydelse. Vid en helhetsbedömning ansågs det av försäkringsbolaget åberopade villkoret inte tillräckligt tydligt utformat i förhållande till dess påstådda syfte. Mot bakgrund av att undantaget som försäkringsbolaget ville göra gällande därutöver skulle inskränka skyddet i en vanligt förekommande ansvarssituation, ansågs villkorsutformningen inte förenlig med en förnuftig och rimlig reglering. Avgörande för HD:s bedömning var att vitet som utgetts av byggbolaget klassificerades som en skadeståndspost. HD menade därför att försäkringsbolaget inte kunde åberopa vitesundantaget och att försäkringsersättning skulle utgå.
OFFENTLIG UPPHANDLING
Skadestånd på grund av fel i offentlig upphandling (T 1055–18)
På grund av otydligt upphandlingsunderlag fick en upphandling efter överprövning göras om. När upphandlingen gjordes om lämnade leverantören som begärt överprövning inte anbud. Däremot lämnades anbud av ett dotterbolag till leverantören. Dotterbolaget tilldelades kontraktet. Nu aktuellt mål gällde frågan om leverantören som inte tilldelades kontraktet vid den första upphandlingen var berättigat till skadestånd dels för anbudskostnader, dels för överprövningskostnader. HD konstaterade att upphandlingsfelet undanröjdes genom beslutet att göra om upphandlingen och att leverantören därmed försattes i samma situation som om något fel inte hade förekommit. Enligt HD uppkommer en skada motsvarande anbudskostnaderna först om de resurser som lagts ner i det första anbudsarbetet inte kunnat nyttiggöras i det nya förfarandet. Utredningen gav inte stöd för att ett sådant nyttiggörande inte skulle ha kunnat komma till stånd. Tvärtom hade dotterbolaget lagt ett i väsentliga avseenden likartat anbud i det nya förfarandet. Mot den bakgrunden ansåg HD att leverantören inte hade rätt till ersättning för sina anbudskostnader i det första förfarandet. Vad gäller överprövningskostnaderna konstaterade HD att rätten till ersättning, enligt tidigare praxis, förutsätter att leverantören vinner framgång i överprövningsprocessen men, på grund av omständigheter som denne inte kan lastas för, inte får möjlighet att tilldelas kontraktet. Mot bakgrund av att leverantören hade haft möjlighet att delta i den nya upphandlingen men valde att avstå (och istället låta ett dotterbolag delta) förelåg inte heller rätt till skadestånd för överprövningskostnaderna.
UPPHOVSRÄTT
Fråga om passivt lagrande av dataprogramvara utgör upphovsrättsintrång (T 1738–17)
En kommun ingick ett avtal med ett bolag om köp av licens avseende programvara. Efter uppsägning från bolagets sida upphörde licenstiden den 31 december 2013. Programvaran användes dock till och med den 12 januari 2015. Kommunen raderade brukskopian av programvaran den 27 juli 2015, men hade kvar en säkerhetskopia i backup-systemet till den 28 september 2015. Bolaget krävde ersättning för upphovsrättsintrång bl.a. med anledning av kommunens passiva lagrande av programvaran. HD prövade ersättningsskyldigheten från den 12 januari 2015 och konstaterade att ett rent passivt lagrande av licensierad programvara efter att licenstiden har gått ut inte utgör upphovsrättsintrång, oavsett om det gäller brukskopia eller säkerhetskopia.
Vill ni läsa avgörandena i dess helhet hittar ni dem på HD:s hemsida (www.hogstadomstolen.se).
