”Deckarserien” – så ska upphovsrättsliga avtal tolkas

Att ett ingånget avtal ger upphov till tolkning av dess innebörd är inte ovanligt. Eftersom få avtal är fullkomliga, både till sin ordalydelse och omfattning, kan parter ha olika uppfattning om vad som har överenskommits, exempelvis när bilhandlaren har levererat en ljusgrön bil medan kunden trodde sig ha köpt en mörkgrön (och avtalet anger grön). Om ett sådant avtal prövas av domstol blir bevisningen avgörande, dvs vad kan en part åberopa som stöd för sin färgtolkning, exempelvis genom mejlkorrespondens, tidigare versioner av avtalsutkast eller vittnen. I brist på sådant underlag får domstolen tolka avtalet på objektiva grunder såsom dess ordalydelse men även andra faktorer och generella tolkningsprinciper kan få betydelse för utgången.   

Avtal som reglerar nyttjande eller överlåtelse av upphovsrättsliga verk har sedan länge uppfattats ha sådana särdrag att speciella principer ska tillämpas vid tolkningen. Dessa principer har i doktrin benämnts specialitetsgrundsatsen, specifikationsprincipen, specialitetsprincipen, och liknande uttryck (se SOU 2010:24 s. 93 f. och 102 ff, Rosén, Upphovsrättens avtal, 3 uppl. 2006, s. 151 ff. och Nordell, Tolkningsprinciper i upphovsrättsavtal, i NIR 2008 s. 313 f och 325 f). Även domstolar har refererat till dessa principer, bland annat PMÖD i mål PMT 15777-21 och Svea hovrätt i dom den 2 maj 2007 (”En Svensk Tiger”) som refererade till och tillmätte specifikationsprincipen betydelse i tolkningen huruvida upphovsrätten hade övergått från upphovsmannens efterlevande till Försvarsmakten. (Det hade den inte.)

Nämnda principer har visserligen använts med viss inkonsekvens men dess innebörd har varit ungefär densamma, nämligen att inga andra av upphovsmannens rättigheter ska anses ha övergått till förvärvaren/licenstagaren än vad som uttryckligen framgår av avtalet, och att omfattande och otydliga eller tysta avtal ska tolkas restriktivt till upphovsmannens förmån. Syftet med dessa tolkningsprinciper har varit att värna upphovsmän som har ansetts ha en särskilt skyddsvärd position; att upphovsmän många gånger har en svag position i förhållande till andra som vill utnyttja verket samt betydelsen av att stimulera skapande av litterära och konstnärliga verk.

PMÖD:s dom i mål PMT 15777-21 överklagades varpå Högsta domstolen i en dom den 28 februari 2025 (”Deckarserien”, mål nr T 5449-23) avfärdar tillämpligheten av speciella upphovsrättsliga tolkningsprinciper. HD fastslår dock att vid tolkning av avtal på upphovsrättens område kan det behöva tas särskilda upphovsrättsliga hänsyn; en hänsyn som bör samverka med vad som gäller för avtalstolkning i allmänhet. Frågan är om denna distinktion har någon betydelse för framtida avtalstolkning på upphovsrättens område.

Avtalstolkning i allmänhet

Det finns mycket skrivet i litteraturen om avtalstolkning; hur en sådan bör utföras och vilka tolkningsfaktorer som bör vara utslagsgivande. Tolkningens utgångspunkt och syfte är att fastställa parternas gemensamma avsikt vid avtalets ingående. Problemet är dock att en gemensam avsikt i praktiken sällan går att fastställa, i alla fall inte när saken ställs på sin spets i domstol eller skiljeförfarande. En förutsättning för att ett avtalsinnehåll överhuvudtaget behöver prövas av en domstol eller skiljenämnd är ju att parterna saknar förutsättningar (eller vilja) att fastställa en gemensam avsikt med sitt avtal. 

Oaktat de principer och faktorer som kan aktualiseras vid en domstolsprövning råder det konsensus om att en helhetsbedömning ska göras i det enskilda fallet (se exempelvis ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” NJA 2018 s. 834 p.10 och 11.). Ett annat sätt som HD har beskrivit saken på är att utgångspunkten vid tolkning av ett avtal är att det ”ska fylla en förnuftig funktion och utgöra en rimlig reglering av parternas intressen” (se ”Mätarställningen” NJA 2021 s. 597 p. 12).

För att göra en helhetsbedömning, och nå en rimlig reglering av parternas intressen, tar domstolar avstamp i de faktorer som bör vägas in i en bedömning. Här har avtalets ordalydelse en central betydelse, med utgångspunkt i textens normala språkliga betydelse (se NJA 2007 s. 35). Högsta domstolen har poängterat att när det inte föreligger någon gemensam partsavsikt, eller det finns omständigheter vid sidan av avtalstexten som kan klargöra hur parterna uppfattat ett omtvistat avtalsvillkor, bör tolkningen inriktas på villkorets ordalydelse (se ”Skadorna på Läckebys arbeten” NJA 2013 s. 271).

Om ordalydelsen är oklar eller ger utrymme för olika tolkningar, ska man söka ledning i andra faktorer såsom avtalets systematik och uppbyggnad. Genom att analysera avtalets struktur kan en domstol förstå hur olika bestämmelser relaterar till varandra, vilket kan klargöra avtalets innebörd och därmed välja den tolkning som harmonierar bäst med övriga avtalsvillkor (se exempelvis ”Skadorna på Läckebys arbeten” NJA 2013 s. 271 och ”Möbelvaruhuset i Boden” NJA 2024 s. 52).

En annan betydelsefull faktor vid tolkning är den s.k. bakgrundsrätten som består av dispositiv lag, handelsbruk och branschpraxis. Bakgrundsrätten kan vid tolkning användas för att fylla luckor i ett avtal, bedöma oklarheter i ordalydelsen samt beaktas när ett avtal innehåller motstridiga bestämmelser (se exempelvis ”De ingjutna rören” NJA 2018 s. 653, ”Högskoleavgiften” NJA 2018 s. 266 och ”Speditörpanten” NJA 2022 s. 574). Därtill fyller avtalets ändamål och syfte en viktig funktion genom att domstolar kan identifiera avtalsvillkor som inte kommit till uttryck i avtalet men som får anses ha varit underförstådda eller självklara (se ”Lokalerna i Gulddragaren” NJA 2020 s. 618 och ”Omsättningsmålet” NJA 2021 s. 943).

I sista hand kan det finnas anledning att falla tillbaka på mera generella tolkningsprinciper, såsom oklarhetsregeln (se exempelvis ”Mätarställningen” p. 13 och ”Epidemiavbrottsförsäkringen” NJA 2023 s. 630, p. 11).

Tolkning av upphovsrättsliga avtal

Som nämnts inledningsvis fastslår HD med ”Deckarserien” att upphovsrättens särdrag inte motiverar användning av speciella principer vid tolkning av upphovsrättsliga avtal. I stället menar HD att det kan behöva tas särskilda upphovsrättsliga hänsyn som bör samverka med vad som gäller för avtalstolkning i allmänhet. Sådana upphovsrättsliga hänsyn har HD referat till tidigare, nämligen i ”Skivomslaget” NJA 2010 s. 559, där HD påpekade att särskild hänsyn ska tas till att fråga är om just ett verk, till det aktuella avtalsobjektets natur (såsom verkets art och graden av ideellrättslig prägel), till reproducerbarheten av en immaterialrätt samt till att upphovsmannen kan ha haft en svag avtalsposition. Nu tydliggör HD att den hänsyn som åsyftas är till upphovsrättens syften och särdrag, exempelvis att upphovsrättsliga avtal anknyter till en ideell rätt som är särskilt skyddsvärd, upphovsrättens konstruktion av skilda ensamrättigheter, verkets olika möjliga uttrycksformer och att en upphovsman är särskilt skyddsvärd (p. 32).

Motsvarande exempel återfinns i tidigare diskussion om behovet av speciella principer för tolkning av upphovsrättsliga avtal, nämligen att upphovsmän har en skyddsvärd ställning, att upphovsmän ofta har en svagare förhandlingsposition gentemot nyttjaren av verket, att upphovsrätten ger upphovsmännen särskilda rättigheter, ekonomiska och ideella, samt att avtal inom upphovsrätten rör ofta begränsade nyttjanden av ett verk (p. 26). Skillnaden är nu att HD menar att de upphovsrättsliga hänsynen kan vägas in som kompletterande och preciserande omständigheter vid avtalstolkningen, beroende på förhållandena i det fall som bedöms; vilken eller vilka tolkningsfaktorer som ska vara utslagsgivande får, precis som vid avtalstolkning i allmänhet, avgöras vid en helhetsbedömning i det enskilda fallet. I ”Skivomslaget” NJA 2010 s. 559 beskrev HD det som att hänsyn även måste tas till avtalets syfte och praktiska funktion (p. 9).

Omständigheterna i Deckarserien utgjordes av att två författare gemensamt hade författat ett utkast till bokmanus men att endast den ena författaren slutförde arbetet med boken. Frågan var om den kvarvarande författaren och bokförlaget fick använda utkastet med den avhoppade författarens texter utan dennes samtycke. HD konstaterar att det inte gick att utröna någon gemensam partsavsikt utan tolkningen av författarnas inbördes avtal fick i stället bygga på objektiva grunder. Då ordalydelsen inte gav något tydligt svar undersökte HD syftet med avtalet och kom fram till att den kvarvarande författaren hade givits förutsättningar att själv skriva klart boken med utkastet som grund. Denna slutsats grundar HD på att båda författarna var medvetna om att manusarbetet var försenat och att det fanns en risk för att de båda skulle behöva återbetala det förskottsarvode som bokförlaget hade gett dem.

HD nämner även att författarnas intressen var balanserade, dvs att ingen av författarna var mer skyddsvärd än den andra. Det fanns heller inga omständigheter som medförde att det skulle tas några andra särskilda upphovsrättsliga hänsyn vid tolkningen av avtalet. HD menar därför att en annan tolkning än den av HD redovisade skulle varken fylla en förnuftig funktion eller utgöra en rimlig reglering av parternas intressen.

Slutsats

Korrekt avtalstolkning innebär en helhetsbedömning där flera faktorer vägs samman för att fastställa avtalets innehåll. Ordalydelsen är central men kan behöva kompletteras med hänsyn till avtalets systematik, bakgrundsrätt, ändamål och även parternas beteenden. För upphovsrättsliga avtal påverkar dessutom upphovsrättens särdrag, där särskild hänsyn tas till upphovsmannens skyddsvärda position och verkets unika natur.

Avgöranden som "Mätarställningen", "Epidemiavbrottsförsäkringen”, "Skivomslaget" och nu även "Deckarserien" tydliggör att HD strävar efter att tolka avtal på ett sätt som är rimligt och förnuftigt utifrån parternas avsikter och verkets karaktär. Upphovsrättens särskilda skyddsintressen påverkar tolkningen men innebär inte att speciella tolkningsprinciper ska tillämpas.

Att HD avfärdar speciella tolkningsprinciper torde ha betydelse för framtida avtalstolkning på upphovsrättens område. Om HD hade tillämpat den numera förlegade specifikationsprincipen i "Deckarserien" hade sannolikt utgången varit den motsatta. Författarnas inbördes avtal gav nämligen inte den kvarvarande författaren och bokförlaget en uttrycklig rätt att använda den avhoppade författarens upphovsrättsligt skyddade texter, vilket enligt specifikationsprincipen hade inneburit att den kvarvarande författaren och bokförlaget gjort intrång i den avhoppade författarens upphovsrätt. En sådan utgång av målet hade dock varken varit förnuftig eller utgjort en rimlig reglering av parternas intressen, vilket torde varit anledningen till HD:s resonemang och ståndpunkt som resulterade i att domstolen ogillande den avhoppade författarens talan och därmed ändrade PMÖD:s dom (PMT 15777-21).